Och givetvis vet redan hjärtat,
som alltid långt innan resten av min kropp.
Där, bakom revbenen pulserar drömmarna som egentligen inte alls ville dö, och kanske är det så att jag håller tillbaka, stryper omloppsbanor i en önskan att inte vilja veta av.
Det som hjärtat redan vet.
Ett budskap vars styrka kan strömma genom tid och rum,
och tittar du nära inpå kan du se hur det slår genom min hud,
hur den tänjs och vitnar likt formen av en knuten näve.
Och nu andas jag varsamt mellan varje slag,
till det dundrande ekot av någonting som inte längre finns kvar.
I blodomloppet är det fortfarande tyst och stilla,
nästan kallt.
Så som förr.
Så som jag inte kan övertala mitt hjärta att vara mer.
Och jag tänker på känslan där inuti.
Hur den på något vis är så fri från kontext. Här har den vandrat förr, från kammare till kammare.
Klamrat sig fast, upphört och återkommit.
Jag känner den precis.
Och jag vet,
jag vet att jag snart måste lyssna och ge syre,
åt det som hjärtat redan vet.
Foto – Isabell N Wedin
