Det är långsamma dagar med liv som ligger som i små drivor.
Det är smutsiga kläder och rena, väskor som inte packats upp och annat som inte tycks rymmas i tiden.
Allt, i samma väntan på att.
En fluga väcker mig klockan 05. Jag ligger vaken och ser hur solen letar sig in för att fläckvis lämna ljus efter sig på deras hud.
Jag hade velat sova mer men mellan flugan och tankarna är det omöjligt.
Jag känner ömhet och kärlek, det är vad som fyller mig, även i de hål som andra känslor lämnat efter sig då de våldsamt passerat förbi.
Vi går i försommar regn genom trädgården, min son och jag,
för att ställa oss så nära syrenen som det går.
