Väl hemma igen,
i de högsta av hormonella vågor med raska steg.
Ett fång Lupiner. Men bara dem i ljusa nyanser just då. Bara mjukt och utan kontrast.
Det börjar regna igen men jag låter huvan bli över mina axlar.
Jag behöver känna allt.
Mot hud och mot hjärta.
Måste passa på i stunder då lagren lossnar likt vått papper under lätta fingertoppar.
Jag intalar mig själv att jag kan vara även här,
att jag måste och behöver.
Precis där vågens tyngd slår över.
Där vill jag tala om rädslor,
där vill jag älska, gråta och säga sådant som förnuftet kommer att ångra sen.
I min gamla stad blommade kastanjerna över,
små vita blad längs trottoarer,
sida vid sida låg de drömmar som jag med konstgjord andning höll vid liv.
Tills en dag då jag inte gjorde det mer.
Jag låter lite av kvällens ljus bli kvar i rummet. Med vänster hand gör jag cirklar av blytung kärlek på hennes mage då hon vaknar för att sedan somna om. Jag lyssnar till deras andetag, till vinden och diskmaskinen en trappa ner. Inget mer finns att önska här. Inget mer.
tuvaminnalinn
Jag heter Tuva Minna Linn, på min blogg skriver jag främst betraktelser utifrån inre upplevelser men också hur jag tolkar verkligheten. Resultatet blir ofta själfullt, rått och emellanåt kanske en aning gåtfullt.Du som önskar är välkommen att kontakta mig på, tuvaminnalinn@oddlovin.comNumera hittar du bloggen här.