I lupinernas tid håller jag hennes hand så hårt.
Hon plockar studenternas fallna glitter längs trottoarkanten.
Och inom mig hör jag någonting som länge flutit löst falla på plats. Det är en bit vars kanter är nötta nu,
den passar inte längre perfekt.
I den klyfta som uppstår ska jag låta sorgen över det som aldrig blev flöda stilla, nästan orörlig, som den svarta ån under broarna i min första stad.
Morgonsolen bländar oss i det lilla matrummet. Jag äter kanterna på hans smöriga rostbröd och ser på när sojamjölken skär sig i ljummet kaffe.
Det lilla kvadratiska rummet med surrande kylskåpsljud och golvplank täckt av smulor har sin vackraste tid nu. Det handlar om hur den ljusrosa paradisbusken utanför böjer sig våglikt in över stengärdet, för att med all sin prakt möta de smutsiga fönsterglasen och gifta sig med rummets gröna tapet.
Det handlar om bladverk.
Om förgreningar,
och avslut.
