Jag plockar vilda blommor längs vägen.
Det är lättare att centrera känslorna precis där, och strax innan regnet.
Den minsta somnar med fötterna i mitt knä.
Febern slår mig stötvis, tryckt under paracetamol och svart kaffe.
Jag vill läsa en bok och bära en klänning som är blå.
Fäster allt vid en punkt där jag ska kunna landa, det hela är en illusion, givetvis. Men jag är inte redo att ge upp den än.
Det har varit en vild tid inom mig,
beslut som fattats singlar fortfarande långsamt ner genom min bröstkorg.
Jag har varit överallt och ingenstans.
Vi firar midsommar hos min bror i Arild.
Jag sätter näsan i varenda regntung jasmin och nyponros jag kan finna.
Somnar med min minsta tätt intill på en luftmadrass, andas fuktig stugluft som minner mig om dagarna i det lilla huset på höjden.
Min dotter kommer hem efter en vecka i Skagen.
Hennes hår är vildare än vanligt, hon sätter blommor i det och tar på sig den smaragdgröna klänningen från Afghanistan.
Och jag tänker för en stund som så många gånger förr på min främsta uppgift i livet, att med intuition och varsamhet skydda allt det som är heligt.
Att vägleda genom att vara.
Inte genom att peka.
