Jag sminkar mig snabbt i det kalla dunkla ljuset som hittar in under rullgardinens kant.
Han har somnat om.
Och möjligheten till att slutföra någonting påbörjat är för mig dyrbar. Kanske att det till och med är den biten av föräldraskapet som jag fått arbeta mest med.
Sena kvällar kan jag njuta av att diska för hand i kokhett vatten under total tystnad. Det är något meditativt i hur handen rör sig i cirklar över porslinet.
Jag torkar allt till sista liten sked och lämnar ytan tom.
Augustimånad och jag känner hur jag sakta men bestämt dras med in i den del av min cykel som kräver ett högre mått av medveten närvaro.
Jag fastnar med blicken, med allt, vid en punkt på mitt ansikte eller inuti mitt bröst. Något främmande som jag inte känns vid.
Jag vet att jag behöver blicka utåt.
Som den åksjuke behöver fästa blicken mot horisonten när vägen kröker sig.
Får inte fastna i det som jag i stunden inte förstår.
För jag vet, det kommer att klarna.
Jag lyssnar istället med hela hjärtat på min sons försök till att forma ord.
Och tittar med hela hjärtat då min dotter håller hans sovande lilla hand under en timmes bilfärd utan att släppa.
