Någon har tagit ner en av de stora lönnarna i backen som går från vår gata bort mot den lilla bron.
Min dotter säger att det var stormen som tog den.
Det skrämmer mig lite att jag inte märkt av det fören nu. Jag har alltid tyckt särskilt mycket om hur de två lönnarnas kronor mött varandra från varsin sida av vägen. Det händer inte mer nu. Och jag stirrar en stund på tomrummet, det är något visst med sådana,
där ett träd en gång stått.
Kanske det tommaste jag kan tänka.
Vi äter regnvåta björnbär och plockar bleka klöverblommor.
Jag trivs i ljuset och den färgskala som möter oss nu.
Endel kvällar är det sent då jag kör hem och det klockslag som för litet sedan fortfarande förknippades med ljus har blivit nattsvart.
Det är den tiden nu, igelkottar ligger döda längs med vägkanten och det andra är så kort att väl här så känns det som inget annat någonsin varit.
Helgen passerar. Jag är ledig i fyra dagar, i tre av dem bär jag pyjamas.
Vi går långsamt tillsammans genom kaos.
Jag plockar undan från hyllplan och i min garderob.
Höst.
Och jag grips som alltid av ett starkt behov av att kunna se till botten.
