Kär i livet

För ett tag sedan la jag ut ett inlägg på instagram där jag beskrev min kärlek till livet. Det bottnar sig egentligen i en tacksamhet tror jag, att uppskatta livet och att få må bra efter en utmattningsdepression. Jag fick väldigt många frågor och många ville veta hur jag lyckades ta mig ur den så jag tänkte försöka bena ut lite vad jag egentligen gjort och hur det hela började.

Egentligen började det 2014, Wilhelm var drygt ett år och jag var mammaledig. Jag bestämde mig för att öppna en webshop, bara som hobby. Det var superkul! Men sen var det dags att återgå till mitt vanliga jobb som förskollärare samtidigt som webshopen växte sig större. Jag gick ner i tid på förskolan för att hinna med men inte tillräckligt utan jag tyckte det funkade ganska bra att även jobba kvällar och helger, sen är det svårt att känna sig duktig på sin arbetsplats om man inte är där. Sen ville jag ju ha bra service också så om någon mailade mitt i natten så fick jag ju svara, annars skulle jag ligga och vrida mig i rädslan av att glömma svara. Jag fick svårt att varva ner och var alltid på alerten, ett varningstecken som jag istället valde att tolka som någon superstyrka. Fan vad jag var duktig!

Hösten 2016, 1,5 år efter att Julie föddes skrev jag ett blogginlägg om vad som hände sen, då tycktes jag må så pass bra att jag vågade berätta. Det jag inte visste var att jag strax därefter krashade igen. Varnar lite för texten, den är personlig, känslosam och rätt hemsk. Kan inte fatta att det är jag som varit med om detta. Här kommer det:

När du läst det – kan du fortsätta här.

Mina tankar efter att ha läst igenom det jag skrev där, jag blir så ledsen. Jag gråter varje gång jag läser det. Det känns så fel att någon ska måsta må så fruktansvärt dåligt. Jag minns de där känslorna, trycket över bröstet, svårt att andas, paniken och frustrationen. Mörkret. Och hur mörkret faktiskt kunde bli ännu mörkare. Hur kan jag, alltså JAG, ha varit så jävla nära att ta livet av mig!? Jag minns precis på vilken plats jag var när jag höll hårt i ratten och gjorde mig klar att svänga ut.. Så jävla glad att jag valde att avvakta. Men resan tillbaka var förstås inte slut när jag skrivit det där blogginlägget, jag kraschade ett par dagar efter igen. Och sen upp. Och ner. I flera år.

Det är hjärnan som spökar, jag började inbilla mig saker nästan medvetet för att straffa mig själv. Jag hatade verkligen mig själv. Och den enda jag levde för var Julie. Och min man skulle jag lämna, då skulle han få ta Wilhelm med sig, för han orkade jag inte med. Jag kan inte förstå hur trasig min hjärna var då. Och jag blir bara så ledsen.

Det första jag gjorde som faktiskt hjälpte var att prata om det, berätta hur jag mådde. Sova, vila, inte göra mycket alls. Försöka äta. Ta hjälp. Jag träffade en del läkare som skrev ut antidepressiva, jag märkte ingen effekt av de förrän den dagen jag slutade, för då började jag om lika snabbt. De gjorde nytta. En dag träffade jag en läkare som varit i en liknande sits, hon var en ensamstående flerbarnsmamma och sjukskrev mig i flera månader i stöten, inte två veckor som de andra gjort. Då kunde jag slappna av och inte känna stressen att “jag måste må bra om 2 veckor, annars är det kört” och hon sa åt mig att strunta i det rådet jag fick innan “gå ut i naturen eller ta en promenad” som verkar vara ett standardsvar men som bara gav mig sjuk ångest. Hon sa istället, “Vad tycker du är kul? Ja men gör det då!”. Och det jag tyckte var kul, som tog mig till en annan värld, där man för en stund fick glömma all skit.. var instagram! Inreda, pyssla och göra fint, vara lite kreativ, och ta en fin bild av det. Det gav mig energi. Sen satt jag alldeles för mycket med min telefon, där drömde jag mig också bort till en annan värld och jag slapp leva här och nu men det var mer skadligt, jag tror att det jag behövde vara att leva just här och nu. Bort med dator, telefon och TV och faktiskt vila så jag införde någon slags regel att jag bara fick ha telefonen mellan vissa klockslag och det var när barnen sov. Ingen telefon när barnen var med. Min man har varit en ängel, han har både jobbat och skött hushållet helt själv den tiden jag mådde som sämst. Sen fick jag möjlighet att gå IKBT, kognitiv beteendeterapi via internet. Jag tror jag gjorde 4 av 10 avsnitt eller något, jag hade inte orken att göra mer och jag gjorde bara lite i taget så tillslut sa psykologen att hon ville avsluta den behandlingen. I efterhand tycker jag det var fel, det är lite dumt att sätta sån press men de 4 avsnitten jag gjorde gav mig den kunskapen jag behövde för att kontrollera mina tankar. Då började det vända. Vi skaffade höns, med dem var jag verkligen här och nu och kom ut lite. Odlade i trädgården och tränade på att känna dofter, känna vinden i håret. Djupa andetag och känna efter. Vi var mycket ute i stugan då det kändes som att ångesten bodde i vårt hus, allt lättade när vi åkte från gården.

Jag har gjort stora förändringar sedan dess, en del praktiska saker men jag har även jobbat sjukt mycket med mig själv. Jag har bytt jobb, jag bjuder inte hem gäster flera dagar i förväg utan den dagen jag känner att jag har tid och energi. Jag låter huset vara stökigt, ingen dör av det, jag kan städa den dagen jag har energi till det. Sänkt kraven på mig själv och hellre hyllar mitt tankesätt inför andra, huvudsaken vi ses, så skönt med pizza-  där sparade vi flera timmar, så skönt det är att inte behöva jobba heltid, skit i alla normer lixom. Livet är för kort. Och jag har slutat att klanka ner på mig själv, jag är inte för fet, för lat, jag är ingen dålig mamma. Sen har jag gjort med av med massa energitjuvar. Både personer, djur, saker och alla negativa tankar som suger energi!

Nu har jag mått bra i ett helt år. Varit glad och lugn. Det var ett helt år sedan jag hade en krasch. Jag får fortfarande stressexem och huvudvärk när jag tagit på mig för mycket, det kan räcka med mycket jobb, en födelsedag och sen en middagsbjudning för att jag ska få totalpanik, jag håller fortfarande på att lära mig vad som är rätt nivå för mig, för jag funkar inte som förut. Men kommer symtomen så är det bara att ändra planerna eller ta hjälp för det är inte värt att vara tjurig.

Jag vaknar upp varje morgon, med mina solstrålar till barn, älskar att jobba, älskar att vara ledig. Älskar att laga en god middag och älskar att kunna värma en pizza när jag inte orkar. Älskar min man som stått vid min sida genom alla förbannade år, han som unnar mig att vara ledig utan att städa, hjälper mig med mina projekt som blivit för stora, han som har verkligen världens bästa tålamod med mig.

Jag har nästan inga minnen från den mörkaste tiden, ett och ett halv år, där är allt svart. Jag har accepterat att vi gick miste om den tiden men har desto mer anledning av att ta vara på dagarna vi har framför oss. Det känns helt fantastiskt att få känna så här, jag är kär i livet! Tidigare levde jag mycket i mina planer, ville alltid se fram emot något, men nu ser jag fram emot varenda dag!

Jag hoppas att någon fick lite hopp ur min historia, något tips på hur man kan ta sig ur, lite igenkänning över sina stressymtom (sakta ner!) eller bara kan känna att puh, vad vi har det bra. Har du frågor är det bara att höra av dig <3