att fa barn med 6 ar emellan volanglinda blogg-2

Om magnoliaträdet på Kungsholmen och om att få barn med 6 år emellan

Det här ljuvliga magnoliaträdet på vår gata i stan blommar för fullt just nu. En av vårens höjdpunkter verkligen! Jag går förbi här varje dag, ofta flera gånger varje dag, och jag kan inte låta bli att tänka på de andra åren det blommat. De 7 år som vi bott här nu, varav 6 med barn.

Jag tänker på hur jag för 6 år sen rullade på den här gatan med Chaplin i samma vagn, precis lika gammal som Selma är nu. Och jag tänker på hur glad jag är över att jag också fick en dotter. Min alldeles egna lilla dotter.

Om att vilja skaffa ett till barn

Men jag är också så himla glad över att jag följde min magkänsla och väntade dessa 5 år (Chaplin fyllde 6 år två veckor innan Selma föddes) med att skaffa ett till barn. För gudarna ska veta att jag våndats över det beslutet! Eller över icke-beslutet snarare. Över valet.

Vill jag ha ett till barn, kan jag få ett till barn osv? Hur ska vi få plats i lägenheten om vi skaffar ett till barn? Hur ska vi ha råd att flytta? Då måste jag ju byta till ett fast jobb och jobba 100% på en arbetsplats och det VILL jag verkligen inte. Hur ska jag hinna ta körkort innan hon kommer nu när vi inte kan bli skjutsade allihop till utflykter, IKEA osv. Hur ska jag orka vara gravid igen? Hur ska jag orka FÖDA ett barn igen? Hur ska jag kunna gå igenom den vidriga amningen igen? Hur ska jag orka vara hemma och vabba hela tiden som alla mina kompisar med två barn är? Hur kommer Chaplin att reagera över att inte vara själv längre, kommer det att bli ett trauma för honom som förstår honom för alltid?

Ja ni fattar. Det var med andra ord INTE självklart för mig att få ett till barn haha.

Men. Som bekant har det gått bra. Det var dock vidrigt att vara gravid. Jag är jättetacksam över att jag fick möjligheten att vara gravid igen, men min kropp har varit så sliten under och efter denna graviditet så det är inte klokt. Illamående, foglossning, ångest osv osv. Orkar inte ens tänka på det om jag ska vara ärlig. Den här bilden ser härlig ut men den är inte sann…

Fördelar med att ha 6 år mellan syskonen

Chaplin är den finaste storebror man kan tänka sig i hela världen. Varm, kärleksfull, tålmodig, snäll och underbar. När jag var i vecka 20 ca visade vi honom bilden från ultraljudet och sen den dagen har han varit med under hela processen och fått se i bebis-appen på mobilen hur “Pyret” gick från att vara storleken av en liten banan, till en vattenmelon i min mage… När vi kom hem från BB klappade han så fint på hennes huvud och sa “Hej Selma, jag heter Chaplin och jag är din storebror”.😭

Han har förstått allt och vi har kunnat prata om allt och vi har också varit väldigt, väldigt noga med att ta hänsyn till hans känslor. Något som känns ännu mer viktigt när det skiljer fler år mellan barnen. För att den äldre förstår så mycket och lätt kan känna sig bortglömd.

Han kan också ta hand om sig själv på ett helt annat sätt. Klä på sig, sitta och rita själv, lyssna på saga, spela spel osv. Han är väldigt självgående och tycker också att det är skönt att gå in i sin egen värld. Något som också kommer med åldern och som, för mig, varit en otrolig fördel i hela det här.

Han kan leka med Selma och “ta hand om henne” om vi t ex behöver packa ihop något eller vara borta en kort stund. Sitta och skoja med henne, läsa för henne, bygga klossar osv funkar fint. Nej de kanske inte kommer leka rollekar ihop eller dela alla intressen med varandra men jag tror ändå 100% på att de kommer att hitta sätt att bygga sin relation på. Detta är det mest irriterande jag vet för övrigt. När folk säger att man måste skaffa barn tätt för att de ska kunna leka ihop. Tror inte en sekund på att det skulle vara så svart eller vitt.

En annan sak som jag också blir otroligt irriterad på – nu när jag ändå ska vara rak här – är hur folk skriver att familjen är “komplett” när de blir fyra. Vår familj var PRECIS lika komplett när vi “bara” var tre. En familj är precis vad man gör den till och att säga så tycker jag endast spär på normen om att en familj ska bestå av två vuxna och två barn. Den normen är helt onödig och har, för mig, skapat enorma mängder stress och ångest. Som Chaplin så fint en gång sa, efter att de läst en bok på förskolan om just familjer. “En familj kan vara två mammor och ett barn, en pappa och två barn eller en man och hans hund. Vad man än vill kan vara en familj mamma.”

En annan sak som jag tydligt kan se är en fördel i att få barn med flera år emellan, är att Chaplin har hunnit bygga sin egen personlighet och blivit trygg i sig själv innan han fick syskon. Han har en stark relation till oss, till sina mor- och farföräldrar, till sina kompisar osv utan att något syskon varit där och “konkurrerat” om uppmärksamheten. Något jag tror bidragit till hans starka självkänsla och självförtroende.

Jag och David har hunnit komma “tillbaka till livet” emellan barnen. Att få barn är ingen dans på rosor. Man tappar ungefär allt och får ungefär allt på samma gång. Livet blir sig aldrig likt igen men efter ett tag får man (någotsånär) koll på allt och det är en otroligt härlig tid när man liksom både kan vara förälder och en person som jobbar, tänker, umgås med folk igen. Det ska man inte underskatta.

Sen är alla olika men för mig har det inte varit något självförverkligande i att bli mamma. Jag har ett alldeles för stort ego för att inte behöva annan input i mitt liv än den från mitt barn och i min roll som förälder. Jag har alltid älskat att jobba och att kunna gå in i olika världar i min tillvaro. Att liksom få vara i olika roller med olika personer och tillsammans med andra människor lägga pusslet som blir jag.

Därför var det otroligt viktigt för mig att kunna hämta hem den här personen och hitta henne igen efter allting som varit. Både kroppsligt och själsligt. Såklart tog det inte 6 år men när jag väl kommit tillbaka var det så himla härligt att det var svårt att släppa det. Att tänka att jag skulle hamna på noll igen och att det skulle ta ännu mer kraft denna gången att komma tillbaka, eftersom Chaplin redan fanns.

Men så blev det inte! Tvärtom. Jag var så förberedd på allting den här gången att det inte varit något problem med att ganska fort kunna kombinera livet med familjen med jobb och sådant som jag behöver för att må bra. Jag satte mig själv först mycket, mycket tidigare den här gången och det är jag otroligt glad över. Jag är – om jag får säga det själv – en sjukt bra mamma men jag blir en ännu bättre mamma om jag också får “bara vara” Linda ofta.

Att “bara” ha ett barn

Sen vill jag också tillägga att det var fantastiskt att “bara” ha ett barn och att vår familj var precis lika komplett innan. Selma är en ljuvlig och helt självklar person och jag är så sjukt glad över att hon finns. Men. För dig som inte vet om du vill skaffa ett till barn eller inte, och som kanske lutar åt att du är nöjd med livet som det är med ett barn. Var nöjd med det! Det är okej och normen är bara en norm som är till för att brytas. Två barn är fantastiskt men det är ett barn också. En familj blir vad man gör den till och den är precis så komplett som du vill att den ska vara.

Om du orkat läsa ända hit så vill jag säga tack! Hoppas det kunnat ge er några andra tankar än de som man så ofta ser. Jag hade så himla, himla mycket behövt läsa den här typen av inlägg när jag själv gick runt med grav ångest och i mitt huvud listade alla de jag kände till som “bara” hade ett barn och som verkade nöjda med det. Samtidigt som att något i mig inte kunde sluta tänka på hur det skulle vara att bli en till i familjen, och i nästa sekund listade personer som hade två barn och inte verkade ha tappat bort sig själv eller livet för det…

Berätta mer än gärna om just DIN upplevelse om du vill. Har du barn? Vill du ha ett till? Hur tänker du? Vore otroligt roligt att läsa! Klicka också gärna på hjärtat här under om du tycker om inlägget, det betyder mycket.

Psst. Vill du läsa om hur jag tänkte gällande alla kommentarer om hur vi skulle få plats i vår lägenhet med två barn? Klicka här: Hur ska vi få plats?!

88
Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på print
Dela på email

Detta inlägg har 20 kommentarer

  1. Vilket bra inlägg! En familj är det man vill ska vara familj, precis som din son sa!
    Jag har tre tonåringar, födda tätt (03, 05, 06), för så ville vi ha det. Det var sjukt intensiva småbarnsår, men när vi var klara (efter 6 år med blöjbarn), ja då var vi verkligen klara! Skulle aldrig orka börja om nu!
    Det finns för- och nackdelar med allt, man måste välja själv det som passar en bäst!

  2. Teresia

    Så fint och bra inlägg. Vi har fyra år mellan barnen, som bland alla andra känns “långt”. Det beror främst på att jag absolut inte orkade med en graviditet tidigare än så och att vi hade det otroligt slitigt med vår äldsta. Jag förstod verkligen inte att man orkade få barn med kort mellan barnen, jag och min man hade gått under. När vår yngste son kom som faktiskt kunde sova annat än när vagnen rullade och var allmänt mer nöjd med tillvaron insåg jag att det kanske inte var vi som var ovana med den äldste utan att vissa barn helt enkelt kräver lite mer. Hade vi haft våra barn i omvänd ordning hade vi nog haft tätare mellan dem. Kärnfamiljsnormen är ju väldigt stark och jag är ändå otroligt glad över att bo i kvarter där det är väldigt vanligt med en massa olika familjeförhållanden och bakgrunden. Förutom trycket att få två barn så får jag däremot höra en hel del om att “borde ni inte skaffa en trea, så ni kanske får en flicka”…..

  3. A

    Tack för att du delar dina tankar om detta Linda. Jag fick min andra dotter i augusti och första fyller sex år om några veckor. I vårt kompisgäng, som i genomsnitt är 8-9år äldre än mig, lyckades fick alla barn inom loppet av 1,5 år (7 ungar!!!) och tvåorna duggade på tätt därefter, förutom för oss. Jag var bara 23 år när jag blev gravid första gången och kände verkligen att jag behövde ”ut och leva lite” innan barn nr 2 kunde komma på tanken. Festade och reste massor med mina kompisar men gick också en hel del i terapi. Min man var tålmodig, gjorde själv inte så mycket utsvävningar under den här tiden och jag älskar och uppskattar honom så otroligt mycket för det.
    Har alltid vetat att jag ville att vår dotter skulle få syskon, mina egna är mina viktigaste personer och obs dom är 9 respektive 12 år äldre än mig, men är så himla glad att jag våga vänta. Jag tror jag hade blivit värdelös som tvåbarnsmamma innan 29års ålder. Bitter, arg och trött. Nu känner jag mig istället rik. Rik på en underbar familj, rik på upplevelser och vetskapen att jag är mer än bara mamma. Jag är också en fantastiskt rolig kompis, och maka till min man.
    Hade aldrig kunnat drömma om en bättre syskonrelation än den mellan mina tjejer. Ser verkligen att dom har och kommer att ha mycket utbyte mellan varandra, vara varandras förebilder och vänner genom livet.
    Om jag får drömma kanske det får komma ytterligare en bebis till familjen, någon gång i framtiden. Men om det inte blir så så är jag så nöjd som en människa kan bli!

  4. Volang

    @ VICTORIA_ ALITTLEBLISS Tack för din kommentar och så härligt att det funkade för er. Vi är ju alla olika såklart:) Kul att du läser min blogg! Ser att ni ska flytta från hus till lägenhet, så spännande det ska bli att följa någon som gör tvärtom.

  5. Emy

    Jag har en son på två år och funderar mycket på om jag vill ha ett barn till. Jag är också en av dem som har ett stort ego haha och jag blev inte en komplett människa när jag fick barn, men han har berikat mitt liv otroligt mycket (även om det stundtals har varit, och är, jobbigt)! Men alla frågar hela tiden när syskonet kommer och det är frustrerande pga jag vet inte om jag orkar börja om igen, vi har det så himla fint i vår lilla konstellation. Så ja, vi får se. Sen har jag själv ett syskon som är 6 år yngre och vi har alltid haft en härlig relation. ☺️♥️

  6. Volang

    @TERESIA. Tack för att du berättar och så spännande det är att höra om hur andra upplever detta. Så skönt för er att det blev en annan, lite enklare, upplevelse med andra barnet. Kan tänka mig att det också gör att du känner att ni gjorde rätt val som väntade. Och ja, de där galna kommentarerna verkar man inte bli av med. Den här gången vägrade jag berätta både om namntankar och om kön för folk för att få slippa höra alla dumma saker folk slänger ur sig. Det är som att man tror att man har rätt att säga vad tusan man vill till gravida eller folk som har barn. För att man själv varit där och liksom “vet bäst” om hur det ska vara. Suck.

  7. Volang

    @EMY Tack för att du berättar! Tycker du ska njuta av er konstellation så länge du bara kan och vill. Skulle den ändras en dag kommer det också att bli toppen men det är ju egentligen ingen stress så länge kroppen kan. Så fint att höra om ditt syskon och att ni har en fin relation. Det gör mig så glad och hoppfull! <3 Tack för att du läser!

  8. Jessica

    Tack för ett så fint, ärligt och viktigt inlägg. Det är 3år mellan våra barn, vilket är ingenting tänker jag nu i efterhand, men stressen från omgivningen om att få ett syskon började redan när vårt första barn knappt var en månad. Redan innan vår förstfödda kom fick vi utstå kommentarer om barn, och minsta svullenhet om magen, dvs ca en gng i månaden, samt om jag avstod alkohol, så förutsattes det att jag var gravid. Men icke. Det tog sin tid. Visst försökte vi, och lyckades tillslut efter ett antal IVF-försök, men det var inget vi kände att vi ville dela med oss. Och verkligen inte av anledningen att stilla nyfikna örons lust att får svar på “varför har de inga barn än”… nåväl. Visst visste vi att vi ville ha ett syskon, eller snarare ett till barn. Men när, var vi osäkra över. Dock börjades rätt snabbt diskuteras omkring oss om optimala åldern att få ett syskon. Som om vi kunde planera det, välja det… vi försökte bli gravida med ett syskon redan efter 1.5år. Men även syskonet krävde flera IVF-försök så det dröjde längre än så. Känslan dock, att flera gng få frågan om syskon, få höra om att det är så underbart att ha någon att dela sorg och glädje med (inte nog med ivf-ångesten, nu skulle vi även ha ångest över att om vi inte lyckades skulle vi orsaka så mycket mer sorg till vår dotter den dagen vi går bort då hon skulle få hantera det helt solo…), att ha en lekkamrat, och det klassiska “vi blev en komplett familj när vi blev fyra”… jo det är en rätt stor tankebörda att lägga på någon. Men som du nämner, vi kände oss kompletta när vi var två, sen när vi hade vår katt, sen blev vår familj med barn så blev vi kompletta med vår dotter osv… Jag hoppas många läser ditt inlägg och inser att det vitniga är inte vad normen säger. Det viktiga är det man själv känner. Sedan det där med en “bästa vän”, det är 7 år mellan mig och min syster. Hon är min bästa vän. Har alltid varit. Kommer alltid vara.

  9. Pia

    Sååååå jäkla härligt att du skriver om detta! Nu börjar jag med att kommentera ditt tidigare inlägg om yta, men men.. Helt sjukt vad det är viktigt med yta. Så oerhört trött på att man måste bo stort och flytta till hus så fort man får barn. Vi har ju lyxen att ha råd med att jobba med det vi älskar och samtidigt kunna ha en stor gammal lägenhet med två våningar. Men det räknas ju ändå som trångt för alla som bor i villa. Vi vill, efter att precis ha gått igenom ett utomkvedshavandeskap, skaffa ett tredje barn. Om det går vägen blir det 7 år mellan varje barn. Jävla ångest på det. Har jag HAFT. Men nu bryr jag mig inte längre om varken åldersskillnaden eller att vi bor i stan, trångt tycker väl alla de som bor i villa. Livet är till för att njutas av och att följa sitt hjärta! Blir så glad av detta inlägget och inlägget om att bo trångt. Tack för att du skriver sånna här ärliga, icke skönmålande blogginlägg som i stort sett alla andra bloggare gör!

  10. Volang

    @ A. Åh vilken fin kommentar som gör mig både glad och tårig. Så viktigt det är att följa sin magkänsla och att lyssna på vad man behöver. Vad annars ska man gå på? Jag tror, precis som du skriver, att det är lätt att bli bitter och trött om man aldrig får göra något för sin egen skull och vem mår bra av det i det långa loppet. Det är så vanligt att man som kvinna ska vara självuppoffrande och känna en form av belöning i det men när det kommer till kritan är det inget bra beteende. Det är lätt att bli en martyr som aldrig får tillräckligt med beröm för sina uppoffringar. Kan verkligen skriva under på detta själv men jobbar på att bli bättre på att inte vara sån.

    Stort grattis till dina barn och jag är säker på att du är en grym mamma! Så himla fint att höra också om dina syskon och om er relation. Tack för att du läste och för att du delade med dig, det gör mig så glad. Det är läskigt att skriva den här typen av inlägg men kommentarer som din får mig att känna att det är viktigt att göra det.

  11. Fatima

    Fint och viktigt inlägg Linda! Vi har ju, som du vet väl, testat både tätt och långt ifrån. (Barnen är 9, 7 och 1) om någon annan läser kommentaren) Det är verkligen två olika erfarenheter! Jag känner igen alla fördelar som du listat med att ha fler år mellan syskonen. Det är också fantastiskt hur Alba blivit hela familjens lilla bebis, som vi tar hand om och älskar. På samma gång skulle jag kunna skriva en lika lång lista över fördelar med att få syskon tätt. För det har också varit helt fantastiskt! Och jag tycker mig höra när jag pratar med olika personer med olika syskonskaror eller inga syskon alls att nästan alla tycker att det blev helt perfekt just som det blev för dem oavsett hur familjen ser ut. Och det är ju det fina, att det inte finns ett facit.

    Vi visste att vi ville ha syskon till Isolde men hade absolut inte tänkt att det skulle bli så tätt och Alba var inte överhuvudtaget planerad. Men jag tackar min lyckliga stjärna för att jag blivit gravid bara sådär för annars kanske det inte blivit några syskon (som jag ju så gärna ville ha). För när hade det passat att bli gravid? Känner igen mig i att det kan vara ett så svårt beslut att ta. Det kostar på så mycket och är liksom aldrig läge.

    Trots min barnaskara på tre har jag känt av normerna, alla som undrade om vi hoppades på en pojke när både Livia och sen Alba låg i magen och de som skämtsamt buffar mig i sidan nu och föreslår en fyra för chans att få en pojke. Så tröttsamt!

    Och en liten parentes om eventuella fler barn (det blir det inte). MEN just nu löper mina äggstockar amok och står inte ut med tanken på alla ägg som kommer förgås! Vill ha typ 3 barn till! Minst! Tycker att det känns jättesorgligt att ha fött min sista bebis osv Helt orimlig! Kände aldrig så efter Livia. Tvärtom, då var jag sååå klar. Men Alba väckte nåt i mig. Men förnuftet säger tack och stopp (och Tommie säger också stopp ha ha) så det blir inga fler kids. Intressant bara hur kroppen funkar.

    Heja alla föräldrar som kämpar på där ute!

  12. Emma T

    Så fint, öppet och ärligt du skriver. Uppskattar det så mycket att få ta del av andras tankar.
    Född som andra barnet i en syskonskara på 4 utspridda över tolv år så drömde jag mest om att bli mamma som tonåring. När andra ville bli skådis, fotomodell eller vetrinär ville jag bli…mamma.
    Hade en bild av att mina tre eller fyra barn skulle komma vid 20,23, 26 och kanske 29-års ålder.
    Sedan kom verkligheten ikapp.

    Nu är jag glad att jag har två fantastiska döttrar, med 4,5 års mellanrum. Hade vi levt femtio år tidigare hade de nog inte funnits, och hade heller inte överlevt sina första år.

    Men nu när nästa fas i livet är här, barnen är snart 14 och 9, och jag “behövs” inte alls på samma sätt. Jag är mest pinsam och i vägen. Har ju ett jobb som tar mycket tid osv, men ändå är det lite som att mitt syfte försvunnit. Mamma var ju målet?
    Japp, kanske är det livskris och dags för terapi 😉

  13. Emma

    Hade en relation i 20-års åldern där det av olika anledningar inte blev något barn. Blev singel sen när jag var 30. Jag har alltid haft en stark barnlängtan och dejtade mycket men det dröjde 6 år efter det innan jag träffade någon ny. Det var 6 jobbiga år där den biologiska klockan gick fort fram och jag var stressad över det. Blev gravid ett år senare när vi höll på att flytta till gemensamt boende. Fick mitt barn när jag precis fyllt 38 och jag var inte redo att försöka skaffa en till direkt. Nu är jag 41 och har efter mycket velande och lite ledsamhet landat i att det bara blir ett barn. Tycker att det här var skönt att läsa då flerbarnsnormen är väldigt stark.

  14. Volang

    @Emma Tack för att du läser och för din kommentar. Det blir ju inte alltid som man tänkt men det blir bra ändå oftast. Jag tyckte att det jobbigaste var att gå och vela men det låter som att du landat i ditt beslut och jag hoppas att du kommer bottna i det och känna att det blir bra för både dig och ditt barn. Ett syskon är verkligen inte allt utan man kan få fantastiska relationer med andra människor, som blir ännu starkare än en relation till ett syskon någonsin skulle kunna bli. Dessutom finns det ju massvis med fördelar med att ha ett barn. Er relation kommer kunna växa sig ännu starkare med tiden, du kommer vara mycket mer fri än med flera barn, ha bättre ekonomi osv.

    Fint också att höra att det var skönt att läsa. Det gör mig jätteglad för det var min största förhoppning med detta inlägg. Att någon där ute som känt samma som mig kan finna någon form av tröst i att den inte är ensam.

    Ta hand om dig och tack igen för dina ord!

  15. Volang

    @EMMA T 4 barn låter hektiskt haha och jag förstår att verkligheten kom ikapp. Du kommer ju alltid vara nummer 1 för dem vare sig de visar det eller inte och jag tänker att det här med att allting handlar om faser även gäller när de är större:) De kommer och går (tack och lov). Men visst kan det vara härlig att hitta sina egna intressen och passioner igen och terapi är alltid en bra idé tycker jag. Även om jag fattar att du var lite skämtsam så är det alltid härligt att bara få ha fokus på sig själv för en stund. Och vem vet vad som kan komma ur en nystart? Antagligen något bra tänker jag!

    Ta hand om dig och tack för att du läst och skrivit en kommentar.

  16. Volang

    @FATIMA Nej håller med om det här med att den “rätta tiden” för att bli gravid är svår att hitta. Men som du säger, oftast blir det bra ändå och man anpassar sig ju efter vad som händer på bästa av sätt. <3

  17. Volang

    @PIA Åh tusen tack för fin och peppande kommentar. Det är alltid läskigt att skriva denna typ av inlägg men det känns fint när de tas emot så väl. Håller verkligen tummarna för att det går vägen för er och att det blir som ni vill. Min kollega Louise har 7 år mellan båda sina 2 syskon och det har blivit hur bra som helst vet jag!

    Kul också att du läste mitt förra inlägg. Låter som att ni har det grymt ordnat och du får hitta på nåt bra svar som du kör till alla som ska hålla på och tycka. Och så får man öva på att bli en sån där gås som låter saker rinna av sig fort som tusan så att man slipper ödsla energi på att när andra ifrågasätter ens val. Jag jobbar hårt på det och försöker istället vara stolt över våra val och om de skulle sticka ut lite så tar jag det snarare som en komplimang och som att det finns lite rebell i mig trots att jag är 35+ nu…:)

  18. Volang

    @JESSICA Tack för att du berättar! Det låter helt otroligt jobbigt att fått höra de kommentarerna under så lång tid. De borde skämmas! Såklart menar folk väl men det är skrämmande hur även människor som i övrigt är progressiva och nytänkande, så snabbt faller tillbaka till att tänka i snäva normer och inte förstår att de kan göra folk illa med sina kommentarer. Fint också att läsa om dig och din syster. Det är få förunnat att få ha en sådan relation och jag blir glad för din skull när jag läser om den! Ta hand om dig och tack för att du läste.

  19. Zanna

    Så bra och ärligt inlägg! Känner STOR igenkänning på i princip allt du skriver.

  20. Madeleine

    Tack för ditt inlägg, väldigt fint skrivet. Vi har fyra år mellan våra barn. Det tog lång tid för oss att bli gravida och vi hade flera missfall innan den första graviditeten, vilken präglades av oro, ångest och rädsla samt avslutades med havandeskapsförgiftning och att bebis föddes ett par veckor för tidigt. Ingen bra upplevelse med andra ord. Det tog lång tid innan jag blev frisk, den första tiden var svår och jag känner verkligen igen mig i den svårighet du beskriver i omställningen till att bli mamma, oro och ångest för att inte känna som det förväntas att man ska göra som nybliven mamma. Utifrån den här bakgrunden var det ingen självklarhet för oss att det skulle bli ett till barn. Vi var inte säkra på om det var möjligt och jag var inte säker på att jag skulle orka gå igenom en liknande resa igen. Vi hade det dessutom fantastiskt i vår lilla familj, jag mådde bättre och hade hittat mig sätt att vara i mammarollen. Det var fantastiskt att kunna ge vår son all uppmärksamhet och kärlek. Samtidigt kom pressen och förväntningarna (!) från omgivningen. Jag våndades likt du beskriver.. försökte att hitta förebilder.. hitta skäl åt båda håll. Nu gick det bra, den andra graviditeten var helt annorlunda som tur var och jag kände mig trygg i mammarollen. Jag är glad att vi väntade och upplever att barnen (trots) fyra år emellan har mycket glädje av varandra. De är nu sju och tre år, visst de leker kanske inte på samma nivå i allt, men de har verkligen en fin relation och stor glädje av varandra. Sammanhållningen dem emellan är stark.
    Tack igen!
    Önskar att jag hade läst ett inlägg som ditt för fem år sedan. ❤️

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.