Detta inlägg om att bo “trångt med barn” skrev jag den 19 sep 2019, 1 månad innan jag födde mitt andra barn. Vi bor fortfarande kvar i samma tvåa och det går alldeles utmärkt. Jag får än idag mail och kommentarer varje månad på detta inlägget och är så otroligt tacksam för det och för att det når ut. Tack till alla er som hör av er! Ni är fler än ni tror. (Se gärna detta inlägg på min Instagram för att läsa mer om hur andra kommenterat det jag skrivit).
BF för barn nummer 2 närmar sig med stormsteg här och jag kan inte minnas att jag var såhär nervös inför att Chaplin skulle komma. Folk brukar säga att det är tvärtom men denna gång är det som att jag tagit in så mycket mer av allt. Känslor, rädslor, andras öden osv. Herregud ALLT kan ju fel. Vidrigt är det vad det är att känna såhär. Dessutom sjukt olikt mig verkligen. Brukar inte tänka såhär, snarare tvärtom. Hoppas jag kommer känna lugnet när barnet väl är här. Sömnlöshet är ingenting jämfört med detta.
Hur ska vi få plats i vår lägenhet med 2 rum och kök på 4 personer?
En annan sak jag tänker mycket på är HUR ska vi få plats? Inte för att jag egentligen själv är särskilt orolig utan för att så många andra verkar oroliga. Men alltså. På riktigt. Kan vi inte hjälpas åt att ha lite perspektiv här?
Det var inte många årtionden sedan det var krav på att man skulle vara minst 4 st i en familj för att få tillgång till en hyrestvåa. Idag MÅSTE man ha radhus eller en lägenhet med 5 rum och kök bara när barn nummer två kommer ini bilden. Är det rimligt?
Är verkligen en lägenhet på 60 kvadrat trångt?
Vi älskar vår lägenhet, läget och allt underbart som kommer med att bo i stan. Dessutom har vi – tack vare låga lån – möjlighet att jobba med det vi älskar och tjäna mindre än genomsnittet. Istället för att vara belånade och vara tvungna att jobba med något som vi inte brinner för. Lägenheten är på 2,5 rum och vi har skapat ett barnrum åt Chaplin i en del av hallen, som är en rymlig sådan. Innan han kom hade vi pianot där hans säng nu står. Visst har det hänt att några av hans kompisar som bor i större lägenheter har frågat “Var är Chaplins rum” och till och med sagt “Så litet ni har det” – men allting är relativt.
Jag känner mig mer säker på min sak när jag tänker på de kommentarerna. Känner att jag vill bevisa något med att det här med att “bo trångt” inte ens är trångt. 60 kvadratmeter och 2,5 rum + kök, toalett och balkong kan väl ändå inte kallas för trångt?
Är de där extra rummen värda tiden det tar och pengarna det kostar?
Sjävklart har alla olika behov och mår bra av olika saker men jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket av de här behoven som är skapade efter normer och hur mycket av dem som faktiskt är reella. Jag kan absolut se att det skulle vara skönt att ha ett eller två rum till, eller en trädgård där barnen kan springa runt. Men då hinner man plötsligt inte städa själv längre eller så måste man jobba mer för att kunna betala de där lånen och den där oljepannan som går sönder hela tiden. Då vet jag inte om de där extra rummen är värt det längre?
Hur tänker ni? Hur bor ni i dag och varför? Det vore fantastiskt kul att få höra er berätta! Har jag helt fel eller finns det någon där ute som kan relatera?
Detta inlägg har 26 kommentarer
Jag läste någonstans – att barn ska ha egna rum, är en västerländsk idé och jag skulle nog säga att det är precis vad det är – en idé. En trend. En statussak mer än ett faktiskt behov. Chaplin har ju ett eget krypin, han har någonstans dit han kan gå när han vill vara ifred och det tänker jag är mer än nog. När vi fick Signe hade vi turen att kunna låta Ebbe flytta in i eget rum (vi bodde på 3 rum på 65 kvadrat) men hade vi bara haft två rum hade han fått flytta in i sovrummet och vi i vardagsrummet. Man är ju jämt tillsammans ändå de första åren? Signe sover fortfarande med oss nu (snart 1 1/2 år) men nästa år får hon och storebror flytta ihop lägenhetens “största rum” och så får de bo där tills vi tycker det finns ett reellt behov av att röra på oss. Ni kommer klara er fint på era kvadratmeter, no worries <3
Vilket bra och viktigt blogginlägg!
@ Stundtals Ja men visst måste det vara så? Verkligen en klassfråga dessutom då inte alla ens har möjligheten att ta ett lån och flytta till det där huset med trädgård där “allting blir så mycket enklare”. Tack för att du skriver! <3
@Magdalena Tack för att du läser!
Alltså jag tycker prick som du! Det är ju helt koko att folk får jobba nästan dygnet runt för att få det att gå ihop bara för att man måste ha ett snyggt stort boende. Och det räcker ju liksom inte med en villa eller radhus, det ska vara inredning för miljoner och gärna en pool eller ett växthus för någon mille också. Blir nästan äcklad istället.
Jag bor ju i en mindre stad men för mig som är ensamstående med två barn finns inga möjligheter att köpa något heller. Sparkontot försvann nämligen med exet. Så jag och barnen bor i en hyrestvåa på 70 kvadrat mitt i stan. Älskar vår lägenhet men jag får ju hela tiden kommentarer om hur vi får plats. Och för oss fungerar det utmärkt! Barnen delar på sovrummet som är stort, en del av vardagsrummet är mitt sovrum. Inga konstigheter. Och istället för att barnen bara ska se en baksida av ett hus så upptäcker vi ju parker, skog, stränder och annat. För jag kan inte erbjuda prick allt. Man måste ju välja, eller ja, vissa måste.
Så bra skrivet, och vettigt reflekterat. Alla dessa normer! Och när en satt sig i en situation där en jobbar för att upprätthålla sin livsstil, snarare än att leva. Jag tror att fler kommer tänka som du i framtiden. Eller jag hoppas det.
Kram och heja! Du inspirerar!
Precis sådär tänker vi också. Bor 4 st (2 vuxna 2 barn) i en 3a på 66 kvm. Istället för att vara maxbelånade kan vi jobba 80 % och vara lediga på fredagar tillsammans.
Mycket mer värt än ett extra rum. Och för vem är rummet viktigt? Inte för barnen i alla fall, åtminstone inte när de är små. Mycket mer värt med extra tid!
Bor i en trea ombyggd till fyra med mina tre barn, barnen har egna rum och jag sover i vardagsrummet. Funkar toppen?.
Vi bodde i Gbg i en hyrestrea på 68kvm med barn 1 och 2. Vi började kolla efter större boende lite längre ifrån stan.. där priserna är lägre, först inom Göteborgs kommun men sen längre och längre ifrån. Vi hamnade en timme från Gbg och kunde köpa ett hus kontant för drygt miljonen. Trots att vi bor i ett medelstort hus så har vi inte sovrum åt alla, utan små brorsorna delar rum. Även om jag jobbar heltid så hinner vi umgås på ett helt annat sätt här på landet! Det passar oss jättebra! När vi saknar stan bokar vi en natt på hotell eller så åker vi till svärföräldrarna som bor kvar.. Ja, det är väl nackdelen, att vi flyttade ifrån barnvakterna… och kompisarna. Men så många nya, fina vänner vi har fått här!
För oss kom ju suget efter ett radhus efter några år och att inte dra på oss monsterlån är ju en del av alla anledningar till att vi till slut lämnade Sthlm. För även om vi vill ha mer yta så delar vi din tanke om att inte ha för stora lån. Lån har vi, men allt är ju relativt. Men trots alla våra rum numera så delar barnen fortfarande rum och har aldrig bett om att få egna, trots att det är norm där vi bor nu. Jag tänker att ni blir trångbodda den dag ni själva känner att det är för trångt. Hur andra bor eller kan tänkas vilja eller inte vilja bo är ju verkligen skit samma! Och ett spädbarn tar ju faktiskt ingen plats alls.
@KAJAA Heja dig! Jag tänker också att det är en del i att ge sina barn en sund inställning till livet i att visa att man inte kan få allt och att berätta att alla har det olika. Jag är helt övertygad om att barnen mår bra så länge de får det mest basala och framförallt tid med sina föräldrar. Tusen tack för att du läser och kommenterar. Det gör mig glad!
@FATIMA Eller hur? Tänker också så. Så glad att ni hittade er plats i Karlstad även om jag saknar er mycket här! <3
Heja er! Helt rätt tänkt!
Vi bor i en 4:a och barnen är nu 6 & 9 år. Kan säga att vi nog tillbringat 95% av livet med barnen i vårt sovrum och i vardagsrummet. De har varsitt rum och där är de aldrig. Och HELST av allt skulle de fortfarande vilja sova i vår säng. ? Men det blir för mycket störande av varandra, så de får iaf sova i sin egna rum. Det jag kan känna ibland är att JAG skulle vilja ha ett helt eget, ytterst enkelt, rum där jag kam sträcka ut och meditera och yoga tex. Men det förblir en dröm, vi trivs så oerhört bra på söder och i vår lägenhet.
Jag tänker ungefär som du. Vi hade en trea på 73 kvm när vi fick bebis nr 2 och många undrade hur det skulle gå?! Och då hade vi alltså ett helt barnrum och ett eget sovrum till oss! För små barn kan ju bara inte dela rum, eller? (När vi fick första barnet bodde vi i en etta!) Nu har vi visserligen flyttat till radhus, men till ett pyttelitet radhus så barnen har ett varsitt rum, men får vi fler barn någon gång så måste de dela och det skulle nog gå alldeles utmärkt! Jag tänker mycket på att många behöver plats för de enorma mängder prylar de äger, inte för att bo och leva. Samtidigt så känner jag nu att det ÄR skönt med en liten gräsmatta och att kunna grilla i trädgården… För oss blev ett litet radhus (strax över 100kvm) på en tunnelbanelinjes slutstation ett mellanting. Lagom dyrt (i alla fall om man jämför med villa), lagom stort och lagom långt från stan.
Vi bodde i en hyrestvåa på 56 kvadrat och det gick utmärkt bra. Nu har vi flyttat till en fyra men ett rum är ett sk genomfartsrum så det finns två sovrum. Barnen sover i vår sång fortfarande 4 och 8 år gamla. Inget behov av eget rum, mer av en lekhörna/lekrum. Det kommer gå toppen. Plus att det är lite kul att uppfinna smarta lösningar när en är trångbodd. Lycka till <3
Jag och min sambo bor i villa om totalt 140 kvm med stor baksida och allt som hör till. Vi fick vårt tredje barn i oktober och har länge längtat tillbaka mot stan där vi bodde som unga utan barn. Har tänkt att de kommer aldrig bli så igen men nu i dagarna har vi bestämt oss för att sälja av de mesta i huset och flytta till stan i en 4:a om 90 kvm med balkong. Dom två äldre barnen får varsitt rum och minstingen bor ändå hos oss dom första åren. Jag har varit jätterädd för att ta de här steget men efter att ha läst ditt inlägg och folks kommentarer så vet jag att de här kan bli så himla bra! Vi ser fördelarna med så mkt annat i stan än vad vi får i förorten i villan. Vi kommer testa helt enkelt. Vi har inte berättat för nån vad vi ska göra just p.g.a att folk ska ha åsikter om att vi då bor mindre. Tack för ditt inlägg och fortsätt inspirera <3
@Martine. Alltså wow! Jag får nästan gåshud av din kommentar. SÅ himla fint att höra att mitt inlägg ens fått någon enda person att tänka annorlunda. SJÄLVKLART kommer det att bli jättebra för er! Man måste följa sin magkänsla och om ni båda känner så finns det ingeting att tveka över. Barnen kommer må bra om ni mår bra och några rum mer eller mindre är inte det man kommer minnas när man ligger där på dödsbädden. Och det bästa med livet är ju att man faktiskt får ändra sig. Många gånger om i fall det nu skulle bli nödvändigt. Det är ok och jag tycker att ni är så himla modiga och coola som gör detta. Tusen, tusen tack för att du berättar och för att du läser min blogg. Det gör mig ofantligt glad ska du veta! <3 Stort lycka till nu, det kommer blir toppen!
Alltså din text… Så fin och sann!
Kan inte kortfattat skriva ner hur mycket dina tankar fyllde mitt hjärta när jag läste.
Meningen allt kan vara en familj… “En man och hans hund” var så otroligt starkt! För visst är det så! Precis så!
PS. Så vackert du skriver om din son som person och storebror!
Ps 2 :-), vi bor två vuxna och två barn i en liten trea. Barn på snart 8 och snart 5, flicka och pojke, delar rum med en våningssäng men dom sover tillsammans i undersängen varje natt 💗, tills dom kommer in till oss…
I vårt vuxenrum får BARA vår dubbelsäng plats från vägg till vägg och en liten byrå. Ett fantastiskt rum, för sänghoppande barn. Familjebrottning och annat mys.
Vi bor ganska trångt med leksaker överallt och går alltid på varandra men oj så härligt att få vara så nära varandra dom här åren vi har här hemma tillsammans. Tiden går fort och snart är dom så stora att dom väljer att inte vara hemma jämt och sen flyttar dom ut. Det är ju så det ska vara men så länge vi kan vill jag att vi umgås, knör och kramas hela tiden.
Bor i en mindre stad men har ändå valt att flytta till en tvåa med två barn. Trivs så himla bra! Barnen är 1 och 4år och är ju ändå alltid där vi är. Känner mig så nöjd varje gång vi städar eller letar efter något. Just nu sover alla i sovrummet och vi har en lekhörna i vardagsrummet, sen kommer sovrummet bli barnrum och lekhörnan vuxensovhörn. När barnen blir ännu större får vi se hur vi gör. Kanske tvåfamiljshus så att det fortfarande blir relativt liten yta och hyra ut andra delen.
Hej!! Vet att det var ett tag sen du skrev detta inlägget, men måste bara få skriva några rader… Hittade din blogg när jag googlade “bo i lägenhet med tre barn”, då kom detta inlägget upp. Jag, min man och våra två barn bor i en fyra på 84 kvm och trivs jättebra. Vi har medvetet valt att bo i lägenhet för att kunna vara fria och ha mycket tid tillsammans. Jag frilansar/jobbar hemifrån som skribent och sångerska och mår så bra av den friheten jag har i mitt arbete. Inte så mycket pengar, men vi är helt skuldfria och klarar oss utmärkt på min mans lön, vilket gör att det jag tjänar blir en stor bonus. Vi har varit hemma med barnen tills de varit 4 år och kunnat ge dem lugna första år i livet.
Jag trodde länge att jag var nöjd med två barn och absolut inte skulle orka med att börja om igen nu när barnen blir 5 och 7. Men plötsligt slog längtan mig med storm och nu väntar vi ett tredje barn. Ser så mycket fram emot det! Men så märkligt det är att folk runt omkring säger, som en självklarhet, “jaha, nu måste ni flytta då”… Jasså, måste vi? Tänker vi då.. Här där vi bor är hus en självklarhet för alla småbarnsfamiljer i princip. Att det är nyrenoverat och att alla har varsina rum. Det är också en självklarhet att alla VILL och strävar efter hus.. Man får liksom inte vara nöjd. Man måste alltid vilja ha mer. Innan vi blev med barn igen så tjatade alla på att vi skulle skaffa en trea, men då ville jag inte och jag blev både arg och ledsen över att folk säger åt en vad man vill.
Nej, man ska följa sin innersta längtan. Och man kan inte ha allt – stort hus, fina bilar och utomlandsresor OCH mycket fritid. För mig är lugnet, friheten och tiden mycket viktigare än pengar. Man kan vara rik på olika sätt, inte bara ekonomiskt. Om bara fler kunde inse det!
Kram Natalie
Jag bor i en hyres tvåa på 56 kvadrat med en 14 åring och en 17 åring :O plus mitt “tredje barn” hårbollen (katten) och världens minsta badrum. Dock bor deras pappa bara på andra sidan vägen i en stor 3,5 så där har de eget rum och så är det ju tyvärr inte alla som har det och sedan får de komma och gå som de vill…vi har inga bestämda veckor de ska vara hos honom eller mig.
I alla fall så får flickorna dela på sovrummet, de har varsin sida med säng, skrivbord och byrå. Jag har delat av vardagsrummet med en vikvägg så ena sidan är sovrumshörna där jag zzzzzz med 120 bred säng och byrå och andra sidan vardagsrum. Det fungerar bra och jag tycker det är mysigt. Litet vardagsrum men för mig gör det inget och kidsen verkar inte bry sig heller.
Nu har jag stora barn men det fungerar det med. Sedan vet dom att jag inte har råd med ngt flådigt hus eller stor lägenhet utan de får vara nöjda med som det är och det är dom….än så länge 😛
Om andra sedan har problem med hur jag bor så får dom gärna fixa ett nytt boende till mig och betala hyran haha….nej men jag orkar inte bry mig…tänker att om det är så kul att klaga….varsågod, i dont care. 😀
Underbart inlägg, håller med om vartenda ord.
Hej!
Nu har jag läst igenom alla inlägg och jag kan pusta ut.
Vi är 2 vuxna och 2 små barn (4 och 1 år) vi har en lgh i gbg en liten 3 rum på 60 2m. Men vi har hyrt ut den lgh när vi väntade barn 2 och hr testbott uppe i Dalarna i en mindre by (min sambo kommer härifrån) vi har fått låna/testbott i ett jättefint hus med alla bekvämligheter, trädgård, stora 2
Badrum, egna rum, uteplats, mm. Huset är från 2013 så det är väldigt fräscht. Men ändå saknar vi storstaden och har bestämt oss för att flytta tillbaka.
Tillbaka till den där lilla 3 an utan balkong, utan tvättmaskin osv. Men vi vill ha staden utanför porten.
Vara spontana, ha möjligheter att gå/cykla/lekplatser/parker med barnen.
Har varit jättenervös för flytta tillbaka till en liten lgh men när jag läser era inlägg så mår jag så bra! Alla är olika och man prioritera olika saker här i livet. Och precis som ni skriver, är vi föräldrar lyckliga är våra barn lyckliga! Älskar att vara nära min familj som man blir i en lgh! Så mycket tid man är ifrån varandra på vardagar m jobb/förskola. Då är det mysigt att bo trångt och gott den lilla tiden man har kvar efter middagen!
Tack för pepp! Nu längtar jag att flytta in till storstaden till
min lilla lägenhet med min familj igen! TACK!
Här kommer jag långt senare men upptäckte nyss detta inlägg!
Vi är 2 vuxna och 3 barn och 2 hamstrar på en tvåa på 43 kvm! Vi ÄLSKARA det! Men som du kände – alla var oroliga för oss osv. Klagar på att vi borde flytta osv. Nej tack! Inte ännu! Vi älskar vårt lilla krypin 🤎
Kommer separera inom kort och blir kvar i vårat hus på 124 kvm med gästhus. Känns stor nu när barnen inte kommer bo här på heltid men i dagsläget är marknaden för att sälja hus inte den bästa.
Bor också på landet och priserna på hys är bättre än i city. Målet är att hitta nåt mindre året runt fritidshus i närheten till mig och barnen.