För ett tag sedan fick Viggo en ny serie-crush. Tintin. Och snacka om att äpplet inte faller långt. K fullkomligt älskade Tintin som barn och diskussionerna om alla dessa äventyr har varit många och långa på sista tiden. Och jag hänger inte med övertaget, men Tintin har aldrig varit min grej. Det är knappt man vågar knysta det härhemma, vilken planet är du ifrån liksom. Så snacka om att filmen kom som grädde på moset. Lycka. Och för att komma i riktig…
Och så var vi och tände ljusen hos barnens farmor och farfar. Det var kväll och alldeles mörkt. Det enda som syntes var alla tusentals ljus. Viggo sa "Det är som om hela marken är full av stjärnor. Som stjärnhimmelen fast tvärtom." Just så var det. Lampskärmen som vi hängde upp en dag i somras när ungarna lekte restaurang under äppelträdet dinglar där rätt ensam nu. Den lär förmodligen hänga kvar fast snön kommer. Och tills det blir vår igen.
Här i Stockholm har det knappt blivit riktigt ljust de senaste dagarna och lamporna på gården, som styrs av någon slags ljussensor, lyser hela dagarna.. Men det har varit vindstilla och milt, och löven på marken lyser upp på ett alldeles underbart sätt. Jag måste säga att det är riktigt mysigt och jag har för en gångs skull, inte har någon längtan bort. Vi njuter av att hänga i innerstans parker, av alla vackra gatlyktor och av tända…