Till vänster, där ljuset ser ut som evigheten självt, där är det inte särskilt ljust längre. Men alldeles speciellt ljuvligt. Tusan, vad tjusigt det blev. Och jag är glad och väldigt tacksam för att min pappa är världens bästa tapetserare. Igår skulle jag lära mig hade jag tänkt men det kom ju så mycket annat emellan.
Den här tavlan ska få ett alldeles eget inlägg för historiens skull. Det är nämligen min pappa som målade den när han var sexton. Då gick han på yrkesskola för att bli målare, 1959. Den målades på ett sådant där vanligt brunt papper, precis sådant som ligger på bordet. Så jo, den är brun på baksidan. Sedan låg den ihopvikt på ett inte speciellt snällt sätt under en hel massa år. Närmare bestämt tills pappa fyllde 70 i höstas.
En kväll när jag rotade runt på deras vind, i vanlig ordning, vecklade han ut det där papperet som låg ihopknölat på deras vind. Det var sprucket här och var, bitar föll när han tog i det.” Jaha, den här målade jag för 54 år sedan och det är bara att slänga den. ” Precis som om det liksom inte var något märkvärdigt alls. Jag höll på att smälla av. På riktigt. För det första trodde jag att jag gått igenom varenda millimeter på deras vind, hur i hela friden att den kunnat legat där i hemlighet i alla år. Och nog för jag visste att pappa kunde måla och teckna. Men gömd på vinden och helt magisk på 1,5×1,5 meter. Och fallfärdig. Men herregud, här skulle inget slängas. Och vi vek ihop den och jag snodde med mig den. Och pappa sade flera gånger ”släng den”. Men på måndagen for jag till ramverkstaden utanför stan. Men åh nej, den var för trasig sa man. Pappret nästan brann när man tog i de, ni vet när det faller sönder vartefter. Så hur gärna de än hade velat skulle det inte gå. Men jo, snälla!??? Och jag tjatade. Och tjatade. Det finns nog ingen som kan tjata mer än jag om jag nu liksom känner i hjärtat att det liksom måste gå. Men nej igen, det går inte. Det är omöjligt. Men efter tionde eller jag vet inte, tjugonde kanske: Snälla?!! Jag försöker, sade Boa. Så himla snällt. Och förlåt för ihärdigt tjatande liksom.
Då var det bara en sak till.
Kan du fixa den till på fredag?
På lördagen skulle vi nämligen fira min pappas födelsedag. Och jag kunde verkligen inte tänka mig en finare överraskning. Och Boa sade att det kunde han ju inte lova. Och kanske skulle den inte hålla ihop ända till på fredag. Och så var det där med plexiglaset. Det var ju två veckors väntetid på sådant. Men gissa vem som ringde på fredag eftermiddag klockan ett! Lycka.
Och lycka i ett rum. Det sorgliga är att det är vårat tv-rum. Ett rum som jag typ aldrig vistas i för jag är kanske sämst i världen på tv-tittande. Men jag kanske ska börja, för väggarnas skull.
