Jag hade lovat mig själv att inte missa pionerna. Men det var hemskt nära ögat.
Och snabbt gick det när det väl började.
Därför var den här kvällen lite extra minesvärd sådär. Å jag vet. Det är inget märkvärdigare än att Viggo och jag plockade en bukett pioner. Men i susig stress och vardagsrace i avslutningstider så kan det kännas nog så märkvärdigt.
Att vi hann innan alla bladen låg på marken. Kanske var det spöregnet som tog dem.
Men egentligen tror jag det är tänkt så. Att underbart är kort.
Det är noga hur man gör det hela.
Och varför finns de inte pioner som det finns maskrosor. Då blir de inte lika vackra kanske någon tänker, för överflödet och alltid där.
Fast det tror jag, kan man tycka annat.
Och fastän vi nästan missade pionerna och världen har varit högst uppochnervänd på sista tiden och knappt så man tror på det själv. Så är det sant från och med nu… eller jag ska bara sova lite på saken först… men sen så ..
hej semester!!
