Så kom den då. Första dagen i årets julmånad. Ungarna är superpeppade. Det är bara snön då. Eller ickesnön som sätter smolk i det hela. Och de släcker lampor och håller på och stänger av det mesta. Något måste man ju göra när de är så illa ställt med hela jordklotet. När vi stressletar tusen fingervantar och hallampan släcks för sjunde gången slänger jag dock ur mig dumheter. Som att då måste ju alla göra samma sak. Om det ska hjälpa. Och alla fyra tittar på mig som jag är utom förstånd. Det måste bli snö. Och då ska allt göras som göras kan för den förbannade växthuseffekten.
Min julaffisch (som för all del inte är en julaffisch) sitter uppe sedan i natt. Ahh, sa Liv när hon såg den. ”Jag gillar när man inte riktigt ser vad det är…. Är det snöbollar eller inte? Är det en girlang? Det är en girlang känner jag. Fast inte säkert. Och är det en tomte eller en människa?” Det är en människa, säger Viggo men pekar på den runda formen (det syns inte på fotot med det är liksom små mörkt blå stänk i det vita). ”Det där är i alla fall en portal som suger in svart.” Jaha? tänker jag. Men det är glasklart. Det svarta åker liksom in där bland de små håligheterna. Och sen är det alldels borta.
Sen lyssnar vi på Radiokalendern och Viggo hittar ett hallonhjärta i muslin. Som han fotograferar ungefär 30 gånger med sin Nintendo. Så att det inte ska försvinna när han äter upp det. Men i sista sekunden hejdar han sig. Stirrar på hallonhjärtat och lägger det på en säker plats på hyllan. Det går ju inte för sig. Att äta upp ett hallon som har fått turen att bli ett hjärta.
