Enligt Liv är Chihuahua den tjusigaste hunden. Tror kanske inte att det är själva hunden som är tjusig utan allt glitter hon vill hänga på den. Nithalsband och diamantprytt koppel. Och kanske en liten tröja kan den ju ha. Ja det kan den ju och så kan man förstås fråga sig hur roligt det är för den stackars lilla hunden. Men för en sjuåring och hennes sexåriga lillebror är just nu drömmen om en chihuahua väldans stor. Jag och min man säger blankt nej. Till en hund överhuvudtaget. Nope kids, någon hund blir det inte. Tills för några dagar sedan.
Kaostimmen mellan sjutton och arton. Evinnerlighetstjat om det ena och det andra. Trött mamma plus trötta barn.
– Men mamma, kan vi inte ens få en chihuahua när jag fyller tretton ?! frågar Liv.
Jag är supersnabb att svara. Det är ju så enkelt att det är fem år tills hon fyller tretton. Drygt. Så jag tänker kortsiktigt och svarar inte särskilt (inte alls) uppriktigt. Jag ser bara till min chans för ro en stund. – Jorå, det är klart att ni kan! Jag ser hur både Liv och Viggo stannar upp. Tittar på varann. Skiner upp som två solar. Och sen dansar de runt i köket. – Wihoo, mamma har lovat oss en chihuahua!! Småsyskonen hänger på. Chihuahua, chihuahua, wihiii!
Men kära nån. Jag upprepar. – Men höörni. Det är fem år tills dess! Jääättelänge är det, faktiskt väldigt många dagar. Men de skrålar vidare.
– Vi vet, vi vet! Men när Liv fyller tretton! Vi ska få en chihuahua, chihuahua!
Man ska inte lova sina barn sådant man inte kan hålla. Man ska inte säga dem osanningar. Man ska vara uppriktig och sann. Jag vet och till mitt försvar, jag är det. Alltid. Nåja, en och annan nödlögn har väl hänt men nästan alltid.
Men nu är det ”vi ska köpa hund stämning” här hemma. Det ritas teckningar med söta små vovvar och görs scheman i vilket rum hunden ska sova. Liv frågade om jag hade skumfyllning för hon skulle sy en madrass. Hon behövde rätt mycket. Det skulle bli en madrass till hunden. Och i förhållande till ett penntrolls madrass blir ju även en chihuahuas madrass stor. Jag påminde henne om att det trots allt inte är någon panik. Fast hon tyckte det var lika bra att vara förberedd. Sen undrade hon om det skulle funka att limma en pappershund på madrassen. Viggo oroar sig mest över att hans mamma ska glömma ge chihuahuan mat och jag måste ju försäkra honom om att sånt glömmer man inte. Så jag spelar med lite men innerst inne tänker jag ju (förstås) att de glömmer nog. För de gör de väl?
Livs inställning till den fasligt långa väntetiden är rätt skön. – Nu måste jag ha jättekul varje dag så att dagarna går snabbt tills jag ska fylla tretton.
