Egentligen är jag en höstmänniska. Sådär i grund och botten. Fast med åren, det är faktiskt sant, har jag blivit fascinerad av våren. Jag vet inte varför jag inte såg det innan men nu kan jag stirra mig blind på de allt det där som helt snart ska göra världen lite mer som magi. För jag tycker det känns som om man befinner sig i en saga när alla träd blommar. Det spelar ingen roll om de där träden finns bland tusen bilar och asfalt eller i min trädgård. Det är så himla fint så jag är nästan lite orolig att jag ska missa det hela. Det går ju så snabbt, vips så har blommorna ramlat av. Så jag skulle nästan vilja bänka mig där. Under ett träd med en kaffe och liksom vänta in det hela.
Som med musöronen. Vips hade det hänt. När vi minst anande. Vi vaknade imorse och det var ett lite grönt skimmer över trädgården. Självklart tyckte de större barnen för imorgon är det 1:a maj och då är det sommar. Inte lika självklart tyckte 3-åringen som letade febrilt efter musarna.
