Pictures for Numero 74 SS 16
I ärlighetens namn hade vi redan tagit bilderna för den här kollektionen när jag insåg att jag inte alls önskade grönt och svart insjö. Jag vet, en aning omständigt och extra jobb och allt det där, men ändå. Om känslan i magen säger så får det vara så. Den enda känslan jag plötsligt hade fått sådär i efterhand, var att jag önskade mig ett kalkbrott. Jag kunde liksom inte tänka på något annat. Jag drömde om kalkbrott och var på vippen att ta första bästa båt till Gotland när Kristo sade att det fanns ett några mil om Katrineholm. Jag trodde faktiskt att han skämtade eller att det kanske var ett lite mer otjusigt typ av kalkbrott. Jag kunde inte haft mer fel. Och jag blev kär på en sekund.
Inom loppet av tio minuter hade jag räknat ut allt man kunde göra just på den här platsen. Nu var ju hela stället egentligen stängt för vanligt folk. Men jag tänkte att man kanske kunde ändra på saken. Det borde väl vara en smal sak.
Fatta att man bara kan gå en meter hit och en dit och marken är en kuliss i sig självt.
Och trots att himlen bara var grå ändrade vattnet färg lite när det kände för det. Vissa kanske skulle vilja påstå att det är magiskt.
Tänk sommar och gassande sol och klarblå himmel då skulle vattnet varit knallturkost och som självlysande.
Lite landskap som på månen kan man tänka.
Vi hade ju redan, som enda affär i världen, förtur i höstas på denna kollektion. Den är ljuvlig. Som de blommiga tälten, hur ljuvliga.
November i ett kalkbrott, tack snälla för att vi fick komma.
