Be en stilla inredningsbön för detta lilla rum, för det blir aldrig mer sig likt igen. Jag är precis så sentimental som det låter. Jag har ju en tendens att fästa mig vid saker så där orimligt känslomässigt mycket. Och när det kommer till barnens saker, ja ni kan ju bara föreställa er.
I veckan har vi haft snickare här som byggt de mysigaste små sovalkover till våra små ärtor.
Här bakom slottspegel och den grå sänghimmeln är numera ett stort hål.
Och även här, ungefär där vimpeln hänger, finns längre ingen vägg.
Tur ändå att man fotar sitt hem så pass mycket. Hur skulle jag annars kunna minnas hur fint här var, innan det blev ännu bättre?
För det är det jag alltid tröstar mig med, att allt det bästa inte hänt än. När det kommer till såväl inredning som med allt annat viktigt i livet.
(Och som vanligt, så blir jag sådär brutalt glad om ni klickar på hjärtat. Ifall ni gillar vad jag gör. Hej och kram!)
Detta inlägg har 2 kommentarer
Så fint nu men är säker på att det kommer bli minst lika fint efteråt!
Så fint. Jag är precis lika dan med barnens saker. Tyckte det var oerhört jobbigt när de växte och inte ville ha lika ”barnsliga och gulliga” saker. Har sparat många saker som jag tänker att de ska få ha till sina barn men insåg för ett tag sedan att det vara dax att släppa taget av en del av sakerna och sålde på Blocket. Men den där sängen du har där… den antar jag att du behåller. Bedårande❤️