Det har hänt att jag frågat min man om han tror:
"att jag kanske har en hjärnskada, jag är nog lite trögare än alla andra och har svårt att lära mig saker på grund av alla slag jag tagit emot med huvudet…?"
Jag var mitt i sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet då jag blev förälskad i en 21-årig man, en kriminell missbrukare som också använde steroider. Behöver kanske inte gå in på hur trasig hans hjärna måste ha varit redan som tjugoåring. Det tog inte mer än två veckor innan han satte en kniv mot min strupe och jag hittade verkligen ingen väg ut ur eländet. Jag var inte stark nog och där blev jag kvar i fem år, i hans våld, avskärmad från livet som gick vidare för alla andra. Han slog oftast med knyten näve över vänster öra pch när jag kröp ihop så slog han rakt på, uppifrån med öppen hand, med handledsroten liksom, jag antar att det var för att blåmärken inte syntes under mina blekta slingor.
Min man svarar alltid att det tror han verkligen inte, att jag är enormt intelligent fast lite lat och bekväm:
"Det du inte tycker är skoj känner du inte att du behöver lära dig. Alla är olika, du är kreativ och ser möjligheter där andra stannar och det är ju fantastiskt. Och du kan allt, när du själv bestämmer dig för det."
Denna sommaren har jag sjunkit in i någon slags vetskap om att jag duger, även fast jag inte kan det andra kan. Jag kan ju annat. Det är en skön vetskap, den smakar vildhallon och doftar schersmin. Och jag tänker inte längre att jag inte var stark nog att lämna, jag lämnade trots allt innan det var för sent. Jag tänker att jag var stark nog att gå vidare. För det måste jag. livet måste få gå vidare. Kanske på det absolut bästa sätt. för det är jag skyldig mig själv.
Varje år dödas mellan 25 och 30 kvinnor i Sverige, varav hälften av någon närstående. Under förra året anmäldes 28 400 misshandelsbrott mot kvinnor från 18 år och uppåt. Snälla, blunda inte.
Nu har jag satt upp nya tapeter i vårt sovrum, kokat vinbärssaft, tackat ja till surfkursen imorgon, börjat med min sjukgymnastik och funderar på att detoxa kroppen rejält efter denna sommar. Vecka 33, den blir förbaskat bra har vi bestämt, visst?
Ovanför är Lilla Mir som jag fotade för Oddlovin i deras vackra antika Showa kimono.
