Tillslut kom den ju på svenska och den danska kunde hamna i bättre händer. Och den är så bra. Green Kitchen Stories. Jag är fast och fasligt inspirerad. Och vad skiljer den från andra vegokokböcker då. Personligare skulle jag säga, sköna texter proppade med tips. Och så är det något med valet av grönsaker. Mer oväntat och mindre linsgryta (inget ont om linsgryta dock). Men just därför den blir så hemskt inspirerande. Alternativ finns om hur du gör rätten glutenfri eller vegansk. Recepten är uppdelade i kapitel där man inte ens glömt morgonen eller picknicken. Och det är basrecept och familjemiddagar, mumsbitar och dryckar. Hela alltet med andra ord.
Den är helt enkelt så pass bra att Nomi i lördags, när vi skulle äta lunch ute med vänner, sa lite lätt desperat : Har de kött?! De har lasagne svarade jag. Ohh nej, jag vill ha kött!! Och jag såg hur biffar fladdrade förbi i hennes önskedrömmar.
Nu är det inte så att vi aldrig ätit vegetariskt förut men plötsligt så blev det varje dag och alltid. Egentligen kommer vi väl fortsätta äta som innan, lite blandat sådär (eftersom jag inte äter rött kött sedan över tjugo år tillbaka men numera är lite mes-veggo och äter fick och kyckling ibland). Och nu ska jag inte ljuga och säga att de fyra ungarna jublar varje dag, långt ifrån. Men tji fick de. För gnäll och surighet gör oss bara mer peppade. Faktiskt.
Allra bästa tricket är fortfarande att de är de som lagar.
Det är så svårt att gnälla då. När man har hackat och rört alldeles av sig självt. Däremot har jag svårt att förstå gnället. Själv tycker jag ju att det borde vara så mycket mer rimligt att gnälla över en köttfärs än en skogschampinjon. Om man ser lite längre liksom. Men nåväl och som sagt, med gnäll och sura miner kommer de ingen vart. Punkt på det.
Så var det där med sorteringen igen. Hur skönt var det inte att äntligen få allt från superbär till mjölet i glasburkar. Tips! En väldigt populär syssla bland kidsen. Allt från själva hällningen till att trycka ut dymoremsor i långa rader. Märkapparaten finns på Granit.
