Dagarna rusar förbi och jag skulle ju berätta att jag var med i Göteborgspostens Två dagar där jag delar med mig av mina tankar kring hur man skapar ett personligt hem och hur man litar på sin egen stil. Om du har e-varianten av tidningen finns den kvar på nätet. Så många oväntade människor som berättat att dom tyckte mycket om artikeln, så glad över det.
Och jag skulle berätta om hur jag inte kunde hålla tillbaka tårarna en kväll när jag nattade henne hemma hos pappan. Så närvarande och varm i min famn. Blommorna är suddiga men vad gör det när hon är alldeles glasklar.
”Jag älskar dig mest i hela universum mamma, i alla fall mer än alla jag inte känner ” Och jag drabbades av den där känslan av otröstlig gråt som måste ut. För att vi inte alltid är tillsammans.
Och jag skulle berätta att jag fick det finaste lilla paketet på posten, ett Tack från Sandberg med vackra ord, te och choklad omslutna av organisk blodfläder. Så fint eller hur? Och höstanemonerna som jag plockade med mig från någons trädgård en natt på väg hem, en sång han spelade och en tanke som slog mig sen.
Och jag skulle berätta om känslan när jag sprang en mil i mörkret i mina kvarter. Ett midnattslopp som började i ett mjukt sommarregn och slutade med ett stort spöregn. På 56 minuter klarade jag det och efteråt kände jag mig så stark. Som om jag skulle kunna klara vad som helst.
Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig och gränsen mellan vad jag kan och vad jag vill är hårfin.
<3
