31 ÅR

Ja hörrni, idag är det min bemärkelsedag. 31 år har jag hunnit bli. Hur känns det då? Inte alls så fruktansvärt som jag trodde jag skulle känna för tio år sedan. Jag hade verkligen ångest för att bli äldre och inte hinna allt jag vill, jag hade egentligen ångest för det mesta.

Men nu känner jag på riktigt att jag absolut inte vill ha tillbaka varken tonåren eller 20-årsåldern, för för mig var de aldrig särskilt bra. Jag trodde jag skulle gå under vid 30, men faktum är att jag började leva på riktigt ungefär då.

Min älskade man och vår fantastiska dotter har lärt mig att ta vara på livet och inte bry mig så mycket om vad andra tycker. Visst har jag fortfarande en hel del ångest och oro i mig, spöken från förr ni vet. Men jag gräver inte ner mig längre utan har lärt mig att  nästa dag oftast blir bättre.

För tio år sedan spenderade jag min födelsedag på psykakuten. Jag var ett vrak som ställt in mig på döden flera gånger om. Vägen därifrån skulle bli lång och krokig. En tuff resa jag alltid kommer ha med mig varesig jag vill eller ej. Där och då hade jag aldrig kunnat drömma om allt fint jag skulle ha upplevt tio år senare, och för allt det är jag evigt tacksam.

Tänk så mycket vackert jag hunnit med. Träffat mitt livs kärlek, blivit mamma, sett världen och tagit revansch. Kommer aldrig någonsin ta det för givet.

Nu vill jag fortsätta leva fullt ut, skita i det som inte är viktigt och fokusera på det jag vill och drömmer om. Jag har det finaste stöd man kan önska sig och de som inte bidrar till positiv energi rensar jag bort, för det är mitt liv, och jag har inte längre tid med sådant. Det har fått ta alldeles för mycket plats i mitt tidigare liv.

Så, grattis till mig och alla andra som fyller år idag! Nu ska jag pussa på min unge och äta kakor hela dagen. Kram på er fina!