I helgen hade vi kalas för Penny och hennes kusin, som båda är junibarn, på en av de finaste platser jag vet. Kan inte riktigt förstå att jag numera har en två-åring här hemma. Känns som att jag nyss hade ett litet knyte i min famn.
Ja jag älskar den här platsen. Det går inte att åka bil hela vägen fram, utan en får gå till fots upp för en fantastiskt vacker stig för att ta sig hela vägen upp till stugan.
Väl framme så möts man av en vild och prunkande trädgård där klätterhortensian tagit över hela berget bakom stugan. Det är svårt att inte stanna till varje gång och lukta på något, eller plocka med sig en kvist eller två.
Jag kan nog aldrig se mig mätt på den här utsikten över Gullmarsfjorden. Mina svärföräldrar köpte stugan för en massa år sedan och har verkligen tagit till vara på känslan att få med sig utsikten var man än är, ute som inne.
Det känns nästan som en hemlig plats, eftersom ingen kan se en där uppifrån. Sen är det kanske inte världens barnvänligaste trädgård precis…
Men ett paradis är vad det är.
