Har haft en extra härlig helg. Men det får bli ett eget inlägg. Insåg nämligen precis att jag måste upp lite extra tidigt för att jag av någon märklig anledning bokat klipptid måndagsmorgon. Ovan bild är förövrigt en typisk fredagsbild skulle jag säga. Kjol och blommor.
Fredag alltså. Käkade fredagslunch med Sanna på Pink Head Noodle. Det var en ovanligt terapipräglad lunch. Vände och vred på en av mitt livs största frågor just nu. Kan man ”nöja sig” med ett barn.
Köpte med mig fredagsräkor från saluhallen.
Och så firade vi att Jessie hade fyllt år på fredagsfikat. Sjöng Landskronasången (en väldigt lokal sång som etablerat sig som Garbergs Malmös officiella firar-sång). Avrundade veckan och hämtade minin på förskolan.
Detta inlägg har 14 kommentarer
Hej!
Frågan om eventuella flera barn är så himla svår, men för mig och min kille ligger fokus just nu på att reda ut mina/våra varför/varför inte. Så att vi fattar sådant beslut på vad som är bäst utifrån vår situation och hur vi vill ha vårt liv och inte baserat på yttre förväntningar/påtryckningar. Känner verkligen att ett sådant beslut ska vara baserat på en genuin önskan om ett andra barn, inget annat.
Exakt så är det för mig/oss också. Så viktigt att man lyssnar på sig själv och inte de yttre påtryckningarna.
Hade du inte det uppe för diskussion i bloggen för ett tag sen? Men det blev inte så mkt till diskussion, el hur var det?
Klart man kan nöja sig? Såklart väldigt individuellt, men för egen del så kändes det verkligen som att det fattades en till. Speciellt för blivande storasystern. Kan nästan inte minnas hur hon var innan lillasyster kom, så otroligt efterlängtad. Det var verkligen sista pusselbiten i vår familj.
Osäkert om ”jag haft det uppe för diskussion” men säkerligen nämt det i alla fall. Eller kastat ut något i förbifarten. Och visst är det fint med syskon. Kan förstå känslan med att familjen känns komplett. Även om jag tänker att den kan kännas komplett även på tre.
Jag får inga barn alls och måste nöja mig med det vare sig jag vill eller inte. Vad jag vill ha sagt är att oavsett så är det något som omgivningen borde strunta i! Om man har 0 – 7 st ska inte spela någon roll man har förmodligen gjort sitt allra bästa ändå. Och ens allra bästa borde vara nåt man får vara nöjd med.
Verkligen. Och att fundera på fler än ett är ju faktiskt ett lyxproblem. När det finns så många som längtar efter det första.
Klart man kan! Om det som gör att man väljer att nöja sig är tillräckligt värt att satsa på!
Mm precis så.
Alltså, en sån svår fråga som blir så lätt när man tagit steget mot ett val.
Jag ville inte ens ha barn, men ändrade mig vid 30+. Sen var vi/jag fullt förnöjsam med ett barn som bara skulle bli ett, MEN så började tanken på syskon gro… så när vår mini var drygt 3 kom hennes lillasyster. Nu i efterhand det bästa vi kunde gjort men det var inte ett lätt beslut. De har så sjukt roligt tillsammans och det där med syskonkärlek är bara så fint (äv om de blir osams ibland). Det hela bygger helt på hur var o en vill ha o behöver, men det är så stressande när en vet att tiden tickar och allt man vill är att hinna tänka lite…
Din kommentar är så mitt i prick på mig. Och nog tänker jag på den gulliga syskongrejen allt…
Men om det känns som att man nöjer sig, så låter det som att man egentligen VILL något annat? El hänger jag upp mig på formuleringen då?
Det är en formulering! Tror jag…
Pingback: Är man en komplett familj på tre? - En Lång Blondin - En Lång Blondin
Det är klart att det kan vara komplett med ett barn! Man måste gå till sig själv, det är det svåra. Inte påverkas av förväntningar. Jag fick tre, min minsta som din mini. Hen blev allas bebis. Jag längtade mest barn/bebis inför första. De andra två ville jag så förbannat gärna ha bara. Vara många, för att jag själv varit ensambarn. Det är underbart med ett barn, på ett annat sätt. Den tiden kan ha varit vårt bästa på ett av alla sätt. Nu är vi många, mer kärlek och mer kaos. För mig har det blivit mer chock för varje barn. Många anser att trean hänger med. Så individuellt. Och så ödmjuk man får vara inför livet och den korta tid det ändå är som barnen skapar kärlekskaos.