Jag trodde det skulle kännas skönt att komma hem, men när de grå molnen hängde som en tung blöt filt över Malmö ville jag genast vända om och hoppa på första bästa plan tillbaka. (På riktigt. Jag letade till och med efter en informationsdisk med standby biljetter.) Det som då blir min räddning är mina briljanta vänner, som har tid att ses redan samma dag och vill höra allt om resan. De som får mig att förstå att ingen resa i världen kan ersätta dessa fantastiska människor. Detsamma gäller mina föräldrar, som tålmodigt tar hand om min lilla hund och står ut med min rastlöshet. Det är ju faktiskt förbaskat fint att ha allt detta att komma hem till.
Men, nästa år stannar jag nog ändå liiiite längre… Jag och Stina har redan börjat planera nästa äventyrliga upplägg och resrutt!
