Hej Januari.
Jag märkte knappt att du kom. Men helt plötsligt satt du här vid mitt bord och pratade med mat i mun och rapade högt.
Och jag som hade längtat efter dig. För du är ju min månad. Men helt ärligt, nu vill jag nästan att du ska gå. Det blev inte som du lovade. För du lovade väl?
Jag skulle ju vara bästa mamman, pigg och glad, äta mängder av apelsiner, vara ordningsam, träna massor…, ja, du minns väl vad vi kom överens om?
Och nu har jag ju varit på jobbet varje dag i över en vecka, gnällt på familjen, ätit gammal ost blandat med glömda tryfflar med smak av saffran och sprungit runt med välling på nätterna, vad kallar du det va, va, va?
Fiasko.
Nä, nu vill jag att du går ut genom dörren där. Stäng och vänta därute i kylan en stund.
Sen kan du göra en ny entré och så kan vi låtsas som ingenting.
Visst?
