Somnar nästan bredvid lillebror efter kvällsbadet men skakar tröttheten ur axlarna och sätter mig och jobbar en stund. Sedan drunknar jag i Hannahs texter igen och det är skönt för det känns tryggt och på riktigt. Som hos Minna. Och mitt bland detta. där jag är nu. Bland månadens bukett, tapetseringar, frukostar, vackra hem och leende barn så pockar det på mig. min historia. Den som jag svurit att bära utan att tysta ner. Och jag tänker på att det måste också få plats i denna ocean av lycka, rätta gröna drinkar och perfekta hem.
Kanske var det för att en av mina äldsta vänner ringde och hon hade träffat “någon från förr ” i staden som en gång var min. Och det är klart man kan undra. Hur jag mår? Om jag lever? För faktum är att jag blev nästan ihjälslagen under fem års tid och flydde sedan en juninatt med min son under armen till ett sorgligt skyddat kvinnohem på andra sidan landet. Sedan gömde jag mig. några år till. Men jag levde och kanske kan ingen annan leva så väl som en som nästan förlorat det. livet. och allt man vill göra.
Jag mår ju bra nu. och rädsla är inte för mig har jag bestämt. vi går med raka ryggar och blå blick i livet. Så måste det få vara och livet går vidare i rasande fart och jag har mer än jag någonsin skulle kunna drömma om i min famn.
Men i alla fall. Min vän och jag pratade om det. Om hur ensam och trasig jag var och att ingen sträckte ut handen. tog mig därifrån. Fast man visste ju inte hur. Hur ska man nå fram och “hon verkar ju inte vilja ändå”…? eller? Har du någon i din närhet som blir utsatt för våld i hemmet? Googla, sluta inte sök information och erbjud en satt flyktplan. Och framförallt, blunda inte. Han kommer inte sluta slå henne.
Det vackra printet är från Love Warriors
