I januari 2015 så noterar jag att min äldsta son nu är ett par centimeter längre än mig och börjar skriva dagbok igen. Jag glömmer ofta men försöker skriva i kapp. Ally flyttar in, vår utbytesstudent. Och helt plötsligt svänger vi oss alla med en texasdialekt i vår svengelska.
Denna månad är också vemodets tid på året. som sagt. Varje moln är trasigt, jag räknar allt sorgligt. (/håkan) Men jag har så fina människor omkring som håller om. Och jag tror bestämt att jag lärt mig prata tonårskiska. Så jag sträcker lite på ryggen just bara för det..
I januari åker vi också till Paris i några dagar. Fast vi inte alls hinner. Med varmt hjärta dricker vi bubbel och stoppar magen full av escargots, croissants och ostron. 
Jag kommer hem med anteckningsböcker, linne och famnen full av kramar.
På postkontoret hämtar jag en gåva med hälsningar från Mia Anderberg. Jag börjar gråta i mitt kök medans håkanmagi sprids tillsammans med solens envisa leende genom skitiga fönster.
Mitt januari är ändå så himla bra på alla sätt. Tro inget annat. fin helg till Dig.
