Jag blir lika bedrövad varje år. När tranorna fyller himlen med sina farväl och de första höstlöven lägger sig på cykelvägen. Då små jävliga flugor invaderar mitt kök, trädgården blommar över och när jag inser att vi nog inte kommer få fler sena varma kvällar nere vid stranden detta år… Då alla tre barnen växt ur sina långbyxor, gympaskor ska inhandlas, scheman lämnas in och hundra olika måsten trycker ner axlarna…
Orka liksom. Jag går och badar. I vattnet är det fortfarande varmt och jag dyker i vågorna, drar långa andetag av den friska höga luften och doftar extra länge på nyponrosorna när jag passerar på vägen hem.
Jag kände mig nog inte färdig med sommaren helt enkelt.. Men hösten är fin den också.
Och det är samma visa varje år. Växthuset är helt överväxt och jag får börja slänga vissna tomatplantor och rädda de stackarna som blir över.
Men mina Westerlunds har växt sig starka och frodiga. Likaså mina Palettblad.
Och nu har jag och Miranda fyllt butiken med A Lover’s Dress i olika färger och jag ägnar hela fredagen åt att packa små bruna paket med klänningar i. Jag sover i min Forrest Plum om natten och den svarta har jag använt tre dagar i sträck med olika sorters kimonos och kappor över. Denimkappan kommer härifrån .
Jag är inte depp över hösten. Jag har så mycket att se fram emot så det är helt galet men det är så sorgligt när sommaren plötsligt tar slut.
Westerlund har fått sällskap. Det är sweet mimosa, royal oak, p.australe och andra fina som jag ska vårda i ett alldeles speciellt fönster.
Odödlighetsört, att lägga i varmt vatten och dricka till kvällen. gott.
Vackra.
