man gör vad man kan

Jag har funderat mycket på det här inlägget. På hur jag ska formulera mig och på vad som är viktigt att få fram. Kanske för att det drar kalla vindar över Europa och vi behöver all värme och engagemang vi kan frambringa här just nu. Mota bort främlingsfientligheten med kunskap och bestämd hand, sträcka på ryggen och öppna famnen för dem som behöver det extra mycket just nu.

Kanske låter det konstigt att man hamnar på andra sidan jordklotet med en liten utsatt flicka i sitt knä nu när man behöver hjälpa till mer än någonsin på hemmafronten…
Tänker att man får göra vad man kan, vart man kan, när man kan. alltid.

Under våra resor till Bangkok har det verkligen smärtat mig, alla de hungriga barnen. Ensamma på gator eller nästan medvetslösa i en förälders  famn i gatukanten. Vi brukar ge mat och pengar men man känner ju naturligtvis för att göra mer.

Ödet tog oss till ett Yoga retreat i Chang Mai, Thailand. Vi sökte risfält och andra vackra miljöer att våra fota produkter i. Vi kunde aldrig ana vad som väntade då vi blev hämtade från flygplatsen.

Vi kom till Joy’s House, en tropisk trädgård med bungalows, pool och fantastiska miljöer. De som driver stället bor där med sin thailändska familj , mormor Yai och deras äldre elever i Childrens Foundation.

Till det fantastiska stället hör skola, barnhem, restaurang, farm och trädgård att odla i.
Barn och ungdomar från bergsbyarna och gränsområdena i Burma och Laos som är i stort behov av omsorg tas om hand här.
Lokalbefolkningen i byarna lever i stor fattigdom, arbetslöshet, sjukdom och hopplöshet. Narkotikahandel , narkotikamissbruk och handel med barn är en verklighet i dessa regioner och offren är främst barn och ungdomar. 

Dessa barn välkomnas och tas om hand i Joy’s community. Jag som själv har jobbat i hotell- och restaurangbranschen i en evighet gick verkligen igång på detta.
De tar inte bara hand om barnen utan ger dem en fantastisk erfarenhet och möjlighet att komma in i arbetslivet. 

Här lever de med naturen , odlar frukt och grönsaker som de sedan tillsammans lagar mat av .

Vi hade med oss leksaker och godis.

Vi lekte och lekte och lekte. Ända tills regnet föll och vi tog skydd under tak.

Detta är Chompoo – som betyder Äppelros. Hennes föräldrar är kraftigt nergångna i droger och är också syskon till varandra, vilket inte är helt ovanligt i dessa bergsbyar. Detta kan medföra genetiska sjukdomar och Chompoo och en av hennes bröder led av en hemsk hudsjukdom. Det var som om hon var helt uppbränd över hela kroppen och huden bara sprack och var supertorr. När vi lekte så hade hon svårt att gå med fötterna för huden var så trasig och tunn om hälarna.

Vi lärde oss så mycket denna dagen.

Känner mig otroligt ödmjuk inför livet och har varit ganska omtumlad efter vårt möte denna dagen. Miranda gjorde en jätteinsats under kvällen när vi kom hem och samlade ihop 14 000kr via Facebook och swish som hon sedan lämnade över innan vi checkade ut. Väl tillbaka i Bangkok handlade vi massa förnödenheter vi såg att barnen var i behov av och skickade lådor med inrikesposten.

Vad som slog mig allra mest var nog att barnen var så lyckliga.  Kanske lyckligare än våra egna barn som ofta sitter långt nedsjunkna i var sin iPad och muttrar över att det laggar…
De gick upp 06 varje morgon och städade på barnhemmet innan de gick till skolan och sedan kom de hem och utförde ännu mer sysslor på farmen för att sedan laga mat tillsammans.    

Efter middagen mörknade det fort och det var dags för oss att ta farväl av barnen. Döm om vår förvåning när de samlades i en ring runt oss och sjöng “True colors” samtidigt som de utförde sången på teckenspråk för oss. En väl inövad procedur som de utför till alla gäster kan jag tänka mig men tårarna bara rann där i mörkret på farmen ändå…

Mir och katterna. Har jag berättat att de hade tjugo katter också…?

Här är skolan i byn. 

Detta är mormor som strosar runt i trädgården där de odlar grönsaker och har höns.

På vårt frukostbord varje morgon i Chang Mai.
Jag ville dela med mig av det här till dig för kanske är det så att du själv är ute och reser då och då. Det är inte alls fel att söka upp ett liknande ställe och ägna det ett besök. Det gör mycket för både barnen och för dig själv.

Vi är många som vill hjälpa till. där. Och här. Det är jag övertygad om. Vi har pratat om att ta oss an ett flyktingbarn här i familjen, men helt ärligt, vi klarar inte det just nu. Jag har skänkt via Designhjälpen och försökt sprida budskap. Och visst har vi skänkt pengar allihop. Men jag undrar, vad kan man mer göra? Mer än att skänka pengar och kläder? Och prata med sina egna barn om medmänsklighet och generositet.
Kan vi inte hjälpa varandra i kommentarsfältet här och tipsa om vad som är på g i olika städer och vilka initiativ som tas? Inspirera. Kanske kan man få värsta bra idéerna som funkar i ens eget liv. Många vill hjälpa men man kanske är osäker på hur och vet inte heller hur man ska få fatt i information. Tack på förhand.

Läs om ” Vi gör vad vi kan” och deras arbete här.
Läs också om situationen och få mer kunskap här på Röda Korsets hemsida.

60 miljoner människor är på flykt just nu.