Trädgården – läkande eller stressande?

Det här är en gästblogg av Maria Wiig, 36 årig mamma, kreatör, livsstilscoach och innerprenör.

Det börjar redan pratas trädgårdsförberedelser inför våren lite här var och jag tänkte därför ta med er på en liten resa i bilder i min egna. Och ta med er i en berättelse om hur trädgården varit både läkande och stressande för mig.

När vi lämnade Södermalm och flyttade till vårt hus i Örby slott, söder om Stockholm för snart 4 år sedan hade jag allt annat än gröna fingrar. Men jag längtade efter att lära mig mer om trädgårdsarbete och att få se den byta skepnad längs med årstiderna. Jag hade alltid drömt om en gammal trädgård och att få sitta och dricka kaffe i en syrenberså. Tyvärr fanns inte syrenbersån kvar (som vi fick veta av grannen att den hade funnits där på 20-talet) men till min stora lycka fanns gott om fruktträd, syrenhäck, en galet stor hägg och ett vackert gammalt körsbärsträd bevarat. Det var mer än jag någonsin kunnat önska och drömma om.

Det var precis vad jag hade längtat efter inför min föräldraledighet med min minsta dotter Stine. Vi grävde grusgångar, jag satte tulpanlökar och var glad bara det kom upp något av det jag hade försått inomhus. Det spelade inte så stor roll vad det var på den tiden, så länge det kom upp något grönt. Jag var så fascinerad och älskade varje stund jag fick sätta spaden i jorden eller gå ut med kaffekoppen barfota och känna gräset mellan tårna.

Första sommaren byggdes altanen och sommaren efter kom uteköket. Ett projekt varje semester har vi kommit vi överens om. Och i år blir det målning av huset och förhoppningsvis sätta tillbaka de gamla halvmånefönstren på vinden, som de tog bort troligtvis någon gång på 90 talet när de renoverade fasaden.

En orimlig plan utan luft

2018 var året när jag började jobba igen. Jag gick tillbaka på deltid som projektledare på mässan där jag arbetade och skulle lyckas projektleda en stor mässa med ena handen och driva eget med mina kurser med den andra handen. Och med två små barn. Ja det var planen, hur galen jag än kan tycka att den verkar så här i efterhand. Att få den ekvationen att gå ihop. Ja kanske om allt hade gått enligt plan, ja sådär perfekt som man kan välja att se det vid en första tanke. Och som den obotliga optimisten jag är. Men livet händer. Och det måste finnas luft i mellan, utrymme att andas och att återhämta sig. Det fanns tyvärr inte med i min plan. Inte heller att tumma på vad jag skulle leverera och göra något halvdant. Att sen addera vabbdagar, dålig sömn och ett projekt jag inte hade önskat min värsta fiende. Japp där någonstans sprack bubblan, hoppet, orken, lusten. Där på pendeln när tårarna vägrade sluta rinna nedför mina kinder.

“Mamma, solen har gått ner i dig”

Min älskade lilla dotter sa en dag till mig: ”mamma, solen har gått ner i dig”. Barn är så oerhört kloka. De orden fastnade i mig. Fick mig att skakas om på riktigt. En sjukskrivning kändes inte som ett alternativ för att se gå tillbaka igen. Nej. Jag behövde göra en förändring på riktigt.

I trädgården fann jag tröst och glädje. Jag minns att det inte spelade så stor roll vad jag gjorde. Så länge jag fick ha händerna i jorden. Jag grät, drack kaffe och grävde. Det var verkligen något med det. Att landa, bara vara, tystnaden, fåglarna, jorden. Att jorda sig efter man varit ute och fladdrat runt så man tappat fotfästet och landat alldeles för hårt. Jag är helt övertygad om att det är läkande att vara i naturen. Det är otroligt vad naturens läkande krafter kan hjälpa i tillfrisknandet från stress och utmattning. Det har till och med fått ett namn – grön rehab. Forskningen visar att natur och trädgård får oss att stressa av och gå ner i varv. Blodtrycket sjunker, pulsen går ner och mängden stresshormoner i blodet minskar.

När inspiration förvandlades till prestation

2020 började jag känna mig lite varm i kläderna och jag inspirerades av många fantastiska trädgård-och odlingskonton på Instagram. Det skulle odlas grönsaker och blommor som aldrig förr, försås, hitta rätt dahliaknölar, byggas mindre växthus i olika former, sås luktärt för små buketter osv. Det var roligt, svårt, tidskrävande och en aning övermäktigt. Jag fick nog till och med en gnutta prestationsångest på köpet.

Inspiration i all ära och självklart ligger det hos mig att välja vad jag vill ta till mig. Men finns det en baksida av sociala medier och att konsumera FÖR mycket inspiration? När vi börjar jämföra oss med andra? När man känner en smygande stresskänsla av att ”alla andra” redan börjar beställa dahliaknölar, fröer och odla gurkor med värmelampor i februari? När man får känslan av att man redan ”ligger efter” en säsong som inte ens börjat?

Till dig, som kanske känner igen dig. Som har en tendens att älska att gå in i nya saker, som vill mycket på en gång, som älskar att inspireras av allt fint runt om kring. Till dig vill jag skicka med att inspireras sansat, kravlöst och lustfyllt. Låt det vara lekfullt och utvecklande på dina villkor. Fråga dig själv vad du vill få ut av det? Vad du behöver? Vad ditt mål är? Så du inte gör andras mål till dina egna.

Så vad är min “note to self” till denna vår?

• Kanske att inte ta på mig för mycket jobb, njuta mer i trädgården och uppleva mer. Det är superkul att förså frön när man längtar efter våren, men är jag beredd på ett heltidsjobb med att vattna allt sen?
• Färskpotatis är så enkelt, tacksamt och gott att odla. Lite jobb och mycket utdelning!
• Förodla inte 30 plantor gurka inomhus så jag får bespruta alla blommor i hela huset igen. (Jag visste inte att de lätt får ohyra som spinnkvalster, mjöldagg, gråmögel och vita flygare.)
• Luras inte av alla vackra dahlior på Instagram. Sänk förväntningarna och var glad om tvestjärtarna och mördarsniglarna inte äter upp dem alla.
• Gör ordning perennrabatter som är lättskötta och odla ettåriga blommor i odlingslådor (för buketter) för att slippa göra om rabatterna.

Ps, bilderna är ett urval av min romantiserade bild av sommaren, som jag vill minnas den på vintern. Den kan innehålla spår av styling och gestaltning av drömmighet och helt sakna vardagsrealism. Jag avsäger mig helt sanningskvoten i dem. 

Kontakt: maria@livsjournalen.se | Instagram: @dailymanifesto

Klicka gärna på det lilla hjärtat så jag vet att du har hittat hit och kommentera gärna – jag är så nyfiken på att höra dina tankar!