Alla dessa fantastiska lekstugor. Ni vet de där urfina, rena och välstädade. När vi bodde i lägenhet i stan så drömde jag också efter just en sådan liten miniatyrvärld till barnen. Så hade vi plötsligt en, den kom på köpet till vårt hus. Vi målade, spikade panel, fixade och fyllde den med fina små saker. Sen började det. Som jag tjatade. Och sopade. Och förfasades över sandhögarna under fötterna och lerbakelserna på hyllorna. Ingen sand i lekstugan! Inget vatten! Ingen lera! Nänä, sa barnen. Timmen efter var det soppkalas igen. Att jag inte förstod direkt. Det är ju liksom det som är det fina i kråksången. Att få ha sin egen lilla värld, precis såsom man själv vill ha den. Och i den bästa av världar finns självklart mat av geggamojja, myshörna av torkade löv och sniglar som husdjur.
