Ni vet hur det kan vara. Lugnet lägger sig så sakta framåt kvällen. Tystnaden när barnen börjar komma till ro. En efter en snarkar i sina sängar. Det är ju då man ska ta itu med sådant man inte hunnit under dagen. Eller under veckan. Eller som ikväll tänkte jag färga håret. Det tänkte jag egentligen göra i juni. Och det var ju inte så länge sen…;-) Så i med färg, mackor och äppelkräm vid datorn, så långt lugnt. Fyrtiofem minuter senare, dags att skölja ur, hängades över badkaret med brunfärgat vatten rinnades nerför kinderna. Lite halvmeckigt och kletigt. Då…VRÅL! Det brusar ju rätt mycket av allt vatten så jag hann väl tänka, nepp det var nog inget vrål. Men skruvar ändå av vattnet. Då DUNS och ännu mer vrål, PANIKVRÅL. Ingen handduk i sikte, massor av färg kvar (har jag sköljt ur något?), VRÅL igen. Jag springer till vårt sovrum. Eller snarare trevar mig fram, jag är utan glasögon och i det närmaste halvblind. Charlie befinner sig någonstans mellan någon mardröm och verklighet om att han har ramlat rätt ner i bok och tidningshögen som ligger bredvid vår säng. Färgen rinner överallt, på golvet, i ögonen och på Charlie. Försöker lugna Charlie påväg tillbaka till badrummet att mamma kommer snart tillbaka, jag ska bara tvätta håret, du kan väl hoppa upp i sängen bara. Lite hurtigt sådär, hoppa upp bara killen! Kan säga att den idén nappar inte Charlie alls på varav han ligger kvar på golvet och vrålar ännu mer. Då vaknar Viggo (de ligger båda i vår säng), kissnödig. Och den där bruna färgen, den droppar precis överallt och rinner i ansiktet, ner på tröjan tills jag tillslut hittar den där handduken och kan få dem i säng igen. Och så är det bara att börja om…. Egen tid när den inte är som bäst 🙂
