Det är sannerligen inte klokt vad ni är snälla. Jag blir alldeles rörd när jag läser era hälsningar och små mail. Det känns hur fint som helst, så TACK. Så hemskt mycket.
Och det var ju precis som många av er visste. Det kommer lite efteråt sådär. Att man känner sig ganska så liten och darrig. Och att tanken mest stannar vid gulp, vad skört livet kan vara. Lite som att ha hjärtat i halsgropen fast flera dagar i sträck. Men idag har jag kört bil igen. En hyrbil utan automatväxel. Det var väldigt länge sen sist och var minst sagt en intressant upplevelse. Ungarna tyckte det var en konstig bil och jag höll med.
Jag köpte en hund häromdagen. En liten knallturkos med hallonrosa blomma, gul svans och en pärla som nos. Kanske inte alldeles nödvändigt men det var något med färgerna som gjorde köpet absolut viktigt. Just då.
Han som jobbade på loppisen sa, liksom lite som att försäkra sig om att hunden kom i rätta händer, – Hörru du… du vet väl att sådana här är jättepopulära, verkligen populära.. att ha i bakrutan på bilen. Det visste jag såklart inte men han lät mig köpa den ändå. Liv höll på att svimma när hon såg prislappen. – Tio kronor!!! Kostade den bara tio kronor?! Tänk att något så sött kan vara så billigt.
