När man inte kan svara barnen – att det är inte på riktigt.
Eller att det var bara en otäck film.
Eller att det var bara en mardröm som försvann i samma ögonblick som du vaknade.
Det är då världen blir så svår att förklara. Och det är då det är så lätt att bli rädd. Att tankarna skenar och man blir skräckslagen för mest hela världen. För livet självt. Och jag börjar fundera på hur jag någonsin ska våga släppa mina egna. Jag törs inte. Jag vill inte. Och 4-åriga Nomi frågar ”men de skulle ju bara på en tur till havet?” Och Viggo säger ”de var ju på sommarläger.” ”På ungdomsläger” säger Liv. Och frågorna fortsätter. Det är då man måste till att sansa sig. Och hur små orden än tycks låta i jämförelse till det som händer och hur maktlös man än kan känna sig som förälder så tror jag ändå att man måste fortsätta att inge känslan av att världen, trots allt, oftast är en god plats. Precis som Anne Heberlein skriver i dagens DN. Och det allra viktigaste, rädslan får inte ta överhand. För då blir allt så mycket värre.
