Tänka sig. Att det här är min lilla miniunge. Och vips så var hon åtta år och ska börja tvåan till hösten. Och tuff, stentuff stundtals. Surar och stänger dörrar jättehårt och härjar och tycker att hela världen är dum. Superdum till och med. Tusen lappar åker upp och ner på dörrarna till egna rummet om att inga småbarn har tillträde. Inga föräldrar heller för den delen. Och Veronica Maggio spelas på repeat så det dånar i öronen på oss. Och kläderna är fel och frisyren är fel och allt är absolut fel. Och jag suckar och våndas över min älskade Liv och tänker på hur ska det bli när hon blir tonåring. Hujedamej vilken pärs.
Men så drar hon iväg med bästisen till Stockholm. Hon följer med henne hem efter de har varit besök hos oss några dagar. Och hon och Ellen shoppar loss på Monki (likadana kläder såklart), går på filmpremiärer, badar vid Långholmen och hänger som bästisar gör. Och hon vill inte åka hem och försöker till och med förhandla sig till extratimmar innan det är dags för hemresa imorgon vid lunch. – Men tolv!! Mamma! Kan jag inte ens få stanna till klockan ett?
Och här hemma är det tomt. Så in i vassen tomt. Och tyst. Åh vad vi saknar. Allihopa går vi runt här och saknar. Tre nätter och fyra dagar är ju jättelång tid.
Samtidigt, under förhandlingen tidigare ikväll om extra timmar, så blir jag alldeles varm i hjärtat. För hur fint är det inte med riktiga bästisar. Sådär när det är alldeles på riktigt. När de kan vara precis sig själva och älskar att bara vara. Men så blir jag lite sorgsen också för de här små tjejerna kan sakna varandra så in i norden. Och då känns det jättelångt mellan Katrineholm och Stockholm.
