Ibland blir man glad för mindre. Jag har som sagt en inte så ny kamera. Det är en åtta år gammal Canon 350D, som sjunger på absolut sista versen. Fast jag har ett objektiv som är absolut ett av mina käraste ägodelar. Älskart. Det är ett fast objektiv, Canon EF 50MM 1.8 II. Däremot har jag haft ett trist, tidsödande (väldigt mycket minst sagt)problem senaste tiden, det senaste året eller ärligt talat sedan jag började blogga. Att föra över bilderna från kameran till datorn tar evigheter.
Och då menar jag evigheter, typ en timme. Ja, det är så förbaskat illa och drygt och retligt. Och är man nu inte vid datorn precis exakt i samma sekund då alla bilder precis ha hoppat in där då får man göra om hela grejen. Två timmar blir det då. Så tänk såhär, om man upptäcker att bilden inte blev så bra när, när den väl hamnar där i datorn, då har ju förutsättningarna ändrats rejält. Ljus, motiv, hela alltet. Svårjobbat. Ja. Irriterande. Ja. Oproffsigt. Väldigt mycket ja.
Men jag har liksom bara haft en sladd som jag kopplat emellan. Och jaja, jag vet att min man har nämnt något om minneskortsläsare. Jag vet det innerst inne, fast jag måste ha förträngt det. Men sista veckan fick jag höra samma sak. Av två fotografer (det ska tydligen mycket till för att jag ska fatta). Du måste ha en minneskortsläsare. Och igår så köpte min man en.
Och tack, tack, tack. Mina timmar är räddade, mina dagar är räddade, mitt sega bloggande är räddat. Just i denna stund känns det ungefär som då vi köpte en torktumlare. Hela mitt liv är räddat. Nu överdrev jag ju men gissa hur lång tid det tog? 1 minut och 15 sekunder! Det är ju fasen inte klokt. 1 minut och 15 sekunder och 55 bilder i datorn. Det är ta mig tusan nästan magiskt.
