Påtal om mani. Jag är egentligen likadan. Det är väl det där med äpplet faller inte långt från trädet. Fast det är bara i vissa fall. Om det handlar om att rycka fyrahundra maskrosor från grusplanen och sånt, då infaller inte manin. Då surar jag som en liten unge och kan knappt förmå mig att rycka en och framstår i sådana fall som helt oeffektiv. Det är då jag delar ut mutor till höger och vänster. Om ni plockar härifrån och hit så blir det 20 kronor och därifrån och dit 15 kronor.
Men när det handlar om sådant som att vika askar eller göra pappersbollar så finns det ingen hejd. Det är då jag drabbas av fullkomlig mani. Och det är banne mig som terapi. Det är nästan så jag drömmer om att ha det som jobb. Ask-vikare på heltid. Ask-vikare och förmodligen urfattig. Men säkert välmående, med tanke på det terapeutiskta.
Nåväl, jag hittade i alla fall ett gäng med askar som jag vek för en tid sedan. Och jag blev ganska glad för alla mina snyggpapper är slut. Och då kändes det fint att åtminstone ha askarna kvar.
Och om ni nu får julkänslor så beror det på att jag vek dem till det här och det här. Så i och med det ger jag er årets första julinspiration. Tack för den va?
Och en väldigt viktig sak för att det ska bli riktigt stiligt. Botten. Glöm för allt i världen inte botten.
