Är det ett tecken? På någon slags brist på egen tid. Eller egen lathetstid. När man tycker att ett besök hos tandläkaren är en helt ljuvlig lyx. Nu tycker ni förmodligen jag är helt uppåt väggarna galen men om sanningen ska fram, och det ska den ju, så kändes det precis så när jag lämnade min tandläkare idag. Och om jag ska fortsätta med den där sanningen… Så somnade jag till bruset och knarret och suset av borrar och sugar.
Fast det är inte första gången. Och jag ska inte gå närmre in på historien om en ganska nybliven fyrabarnsmamma. Med två skrikiga bebisar som aldrig ville sova och med en tand som behövde rotfyllas (och som hatar bedövning och skippar det alltid) och hur man kan somna som en stock.
