Å 2011 var året som gick i en rasande fart. Och det har varit ett fantastiskt år på alla sätt och vis. Ett tacksamt år på alla plan med en massa kärlek. Och bloggen, allra käraste bloggen, och ni alla som hör ihop med den. Ni som läser och hejar och gillar, ni är så himla fina. Jag blir berörd så till den milda grad över er ödmjukhet och otroliga snällhet. Varje dag blir jag det. Ni är fantastiska och ni sätter glans på mina dagar. Så är det.
Men i allt detta fantastiska så var det året då flera bedrövelser slutade med en enda stor förbannad sorglighet. Så stor och så sorglig att jag knappt idag fattar att det hände. Kanske trodde jag först när rädslan satt där som ett stryptag på mig att aldrig någonsin kommer jag ifrån det här, att jag aldrig blir hel. Men vet ni, det blev precis tvärtom. Idag är jag nästan tacksam att det hände. För det fick mig att för alltid att förstå vem som är viktig i mitt liv. Vilka människor som betyder allt, precis allt. Och vilka som inte betyder något, som inte ens är värda en tanke. Och att kunna släppa de evinnerliga tankarna och det förödande ältandet och bara se tillbaka med ett kallt konstaterande, som att det här var det som hände och det var riktigt illa. Men sedan, inget mer. Den insikten är nog min värdefullaste detta år. Den har gjort mig alldeles hel igen.
Så alla ni fantastiska männsikor som finns i min närhet på ert eget lilla vis. Ni är så värdefulla. Och jag önskar er alla ett underbart nytt år med en hel massa kärlek!
Och tack för att ni finns.
Sofia
