Om jag är poster-pepp så är jag minst lika mycket vykort-pepp. Jag har liksom märkt av att jag saknar finheter att lägga på lådan. Finpost helt enkelt.
För det är väl nästan höjden av snällhet, att skicka en snyggplitad hälsning på det gamla vanliga viset. Med frimärke. Jag vet att det låter gammaldags med jag älskar att få det. Ungarna älskar det. Vi hoppar högt allihopa när det dimper ner handskrivna kuvert i lådan. Och så hoppas alla att det är just till en själv. Och så surar fyra av oss när det oftast är till Liv. Liv har liksom en väldigt trogen brevvän. Till råga på allt har hon flera.
Men nu surar vi inte mer över det, finpost var det ju. Sådan som känns som en present i sig. En megapresent egentligen. Fin form på fint papper (och bästa pappret) och det enda man vill är att tejpa upp det på väggen. Och bli glad över det varje dag. Och som grädde på moset, den lilla hälsningen där innanför. Alltså. Jämför med ett sms. Är det inte en megapresent då? Å så fint tycker jag.
Och eftersom jag nu är så pappers-peppad så har jag sprungit på så mycket finheter att ni kan inte ana. Jag är alldeles uppskruvad över allt som snart dimper ner i affären.
Jo, det är en almanacka. Visst smäller man av?
Och allt det fina ligger den här lilla franska tigern bakom.
Snart i en affär nära dig.
