Den här veckan har vi försovit oss vareviga dag. Det är mörkt och huset är iskallt och det enda man vill är att ligga kvar under täcket. Egentligen hade det inte varit någon större panik om det inte varit för en sak. Karamell. Denna tvåögda varelse som kom till förra söndagen. Och som nu allt kretsar kring. Huset skall pyntas, fler möbler ska tillverkas, familjen ska utökas och framför allt ska den skötas och tas om hand. Med kärlek. Speciellt klockan halv sju på vardagmornar.
Å så kallt den lille stackarn har! Nämen Karamell, har du kräkts? Men nu måste vi byta vatten (= indianpärlor). Oj, har du ramlat ner från loftet! Kan någon hämta frukost (indianpärlor igen). Men hur kunde du hoppa upp på kroken?!! Mammaaa, Karamell lever! Hon har eget liv!
Det där med kroken hände en natt när K fick den stora äran att sova bredvid Karamell och lyckades förflytta den lille, för att hon fastnade i några hörlurar. Men absolut eget liv. Jaadå.
Men hursom helst så hann vi i tid varje dag ändå. För mitt i alltihop hittade de fyra ungarna på en väldigt speciell lek.
– Det brinner, vi måste ut! skrek Viggo. – Ihhhh, skrek de andra. Och kläderna åkte på i en rasande fart. På några minuter var de ute i iskalla morgonen. – Puh, tur att vi hann ut, konstaterade de. – Visst var det läskigt?!
Jajamen, superläskigt var det. Och lika läskigt skulle det bli i fyra dagar till. Och vad säger man. Livlig fantasi kanske. Och att alla sätt är bra utom de dåliga.
