Det är ju så att min packa-paket-värld är rätt så oglammig. Lite ensamt, lite tyst, alldeles för lite fart och fläkt. För att vara jag. Verkligen. Då är det svårt att se glansen i tradigheten.
Fast ibland blir man lite paff själv. Det här är ju alltid något, tänkte jag nyss när jag stirrade ned på mitt packbord. Man har väl helt enkelt inte vackrare än vad man gör sig. Inte så spännande kanske men åtminstone en vacker syn. Jaja, man får vara glad för det lilla.
Paket inslagna i en bunt av silkespapper är himla fint tycker jag. Och så skön känsla. Inte så perfekt och inte blankt. Och så blir de lite mjuka fast de är hårda egentligen.
_________________________________________________________________________________
The fact is that my “pack-the-package” world is pretty unglamorous. A little lonely, a little quiet, too little speed and excitement. To be me. Really. Then it is difficult to see the splendor in the dullness.
But sometimes I get a bit taken aback myself. This is always something I thought as I stared down at my packing table. It will not get it to be prettier than you make it. Not very exciting maybe, but at least a pretty sight. Well,I can be happy for the little things.
Packages wrapped in a bundle of tissue paper are amazingly nice, I think. And such a nice feeling. Not perfect and not shiny. And also they become a little soft though they are hard, really.