Jag och trädgård är ett hopplöst kapitel. Jag litar blint på att den ska sköta sig själv och på vad trädgårdmästaren säger. Och vår plan är som alltid att bädda in huset och trädgården med vildvuxen grön fluff. Det spelar egentligen mindre roll vad det är. Så man kan väl säga såhär, vi har flyttat allt som går till tomtgränsen. För att göra en mindre skog, en i löv. Men så finns det då luckor i den där skogen och framförallt på planken och där ska de helst klängas växter. Och i vanlig ordning har jag tjatat runt på handelsträdgårdarna i trakten. Och som vanligt har jag bara ett krav, snabbväxande. Och så tjatar jag på om centimeter hit och dit, helst jättemånga på en säsong. Och om de säger men du bör nog akta dig för den sprider sig snabbt. Då tänker jag bara jatack och hoppas att det också betyder att den också rotar sig lätt, vattnar sig av sig själv och växer som sjutton trots att jag är är den som planterar.
Så årets tips, som jag nu hyser stora nästintill övermäktiga förväntningar på. Bokharabinda. Arkitektens tröst, sa de på handelsträdgården. Och jag sökte efter bilder och hittade det fluffigaste jag någonsin sett, med vita små blommor. Så därborta vid boden står de stackars små plantorna och väntar på att komma i jorden. Och hoppas att trädgårdsmästaren hade lite fel när han sa att på en säsong kanske du inte kan förvänta dig allt för mycket. Jag har nämligen stirrat mig blind på växtens infolapp. 5-10 meter står det. Tänk er det i klängväg. Wow säger jag. Och ett försiktigt heja.
Och en fråga – de här rosa blommorna vad heter de? Jag minns bara, de sprider sig över hela trädgården…
Och om ni tycker att gräset ser lite torrt ut. Förra sommaren var en äng (läs högt gräs, för vi inte orkade klippa) där och nu är den slagen. Men den tar sig säkert.
