Ärligt talat. När jag vaknade imorse så tänkte jag så där bakochframvänt. Att det ju hemskt trist att hela huset skulle vara sådär fasligt uppochnervänt och att jag absolut inte ens hade tänkt på att baka en tårta mitt i alltihop. Inte ens litegrann hade jag tänkt på det. Skolavslutning och allt.
Men sommarlov blir det, på bästa sätt, ändå. Det var sång och tal, och sommarlovsglittriga barn med blommor i håret. Och Nomi bänkade sig lyckligt på asfalten, ungefär tre meter från utescenen, med hela skolan och all publik bakom ryggen.
Och när vi kom hem så fyllde vi verandan med blommor. Och mumsade köptårta så vi inte ens behövde äta lunch. Och när de väntade på varsegod så drömde Liv om Paris. Men Nomi tyckte mest att det var olidligt trist att vänta.
Och ändå tristare när någon sa att hon faktiskt inte blir gift när hon blir stor, om tårtbiten går och ramlar. Och då duger det inte ens när man puttar upp den igen. En gång ramlat, är alltid ramlat.
Och då spelar det ingen roll om storebror säger att – En larvig tårta kan väl inte bestämma om du blir gift eller inte. Fatta själv. Det är får du väl ta och bestämma själv när du blir stor.
Men till slut. Tredje gången gillt så satt den.