Herregud, varför ser det aldrig ut såhär när jag-ska-titta-på-din-fjärrvärmemätare-människor ringer på dörren klockan sju. Sover du, frågade han och tittade skepiskt på mig, klädd i nattlinne och raggsockor i två olika färger, en grå och en rosa. Det gjorde jag ju överhuvudtaget inte men jag tror forfarande inte att de skickat något brev om att de skulle komma.
Sen fick jag fösa undan tusen grejor innan han kom fram till själva fjärrvärmemätaren. Och då såg jag ju helt plötsligt att källaretrappen var full med smutstvätt, plastflaskor som Liv släpat hem till något projekt, blomfrön, cykelslang, tulpanlökar, batterier som ska till återvinningen, tre (?) plastmattor, fyra (?) trasmattor plus allt det vanliga som cykelhjälmar, regnkläder och hundra par skor.
Sen kom det värsta av allt. Förra året de var här som fick vi ett allvarligt nedslag på att själva huvudmackapären var instängd bakom allsköns bråte och möbler. För OM den skulle springa läck så skulle det var 150 grader i rummet så fick det absolut inte vara såhär.. Och nu är detta rummet ordnat med hyllor utmed väggarna och kartonger i buntar och ett packbord på mitten. Och vitmålat (för att förstärka att vi verkligen har lagt manken till). Snyggt och prydligt. Om man jämför. Sen kanske det hade hamnat ett par små bord där och en kökssoffa. Fast högst tillfälligt. Men man måste ju ändå se att det här rummet i själva verket är ordningsamheten självt.
Man kan ju inte hänga upp sig på småsaker utan får väl ändå gå på helheten. Men det kunde han vill jag lova. Hänga upp sig alltså. Vi sa ju si och vi sa ju så. Men det är ju jättelätt att komma fram sa jag och gled emellan borden och soffan. Nää, sa han. Joo, sa jag, det är ju inte ens i närheten så illa som det var sist. Då sa han att det faktiskt bara är för vårt eget bästa. och så följde hela förklaringen igen, OM det skulle springa läck. Vilken suris, sa Nomi när vi gick upp för trappen. Vi som har så fint. Jamen, eller hur?!
