Den här helgen hamnade jag i ett manisk stim av städande. Det var en massa annat på gång, och jag hade överhuvudtaget inte tid men ändå. Där mellan varven susade jag runt i alla (lite överdrift) de där skåpen som vi senaste året bara har proppat fulla och stängt och blundat. Och låtsas med god inlevelse att det var värst vad välstädat vi har.
Och så kom jag då till barnens rum. Och här kan man ju gå vårdslöst fram om de nu inte står och kikar över axeln. Och vrålar nope och nej och aldrig i livet. Då får inte slänga! Det är mitt bästa.
Och man vrider och vänder på det där bästa och fattar inte grejen fullt ut men om ni säger det så. Så är det väl så.
Och man tycker mest att det kanske är lite trasigt, lite dammigt och knöligt.
Men det var ju huset som Nomi och jag gjorde i Paris!
Jamen det såklart. Jag fattar.
Jag fattar ju att jag inte kan gå på som en ångvält här. Men det är ju bara det att det är inte bara en endaste liten pappersvärld. Det är ju världar för det ena och det andra. Och det är kartonger som är robotar. Och experiment som har barkat åt pipan men inte värre än att man kan göra om dem igen. Och ballonger fyllda med mjöl, som har ögon och är nedbäddade i någon låda som de hade eget liv. Och allt det där pyttelilla, det där som nästan ser ut som dammkorn fast i själva verket är något superviktigt. Som man ibland råkar lägga i skräphögen. Och det var ju självklart inte meningen alls men misstag kan ju göras. Och när jag tittar närmre så är det såklart jag fattar. Verkligen. Om ni säger det så. Så är det väl så…
