Snön susar så där lätt utanför fönstret, sådär virvlande och juleaktigt såsom det ska vara tre dagar innan jul. Och jag lyckades switcha om där igår kväll, jag visste att det skulle gå vägen. Jag och ungarna tog dagispysselinspot och jag bestämde färger. Sen gjorde vi glittriga snöflingor och fyllde fönstret med. Viggo och Liv skrev om jullåtar till lite mer modern stil (inte så vackert alla gånger, men ganska kul) och undrade om man fick julklappar i alla fall. Och det får man ju, värre kan det vara. Och Kristo kom hem med en hög av paket. Och jag kände att det blev ju visst en jul i alla fall. Så långt allt väl. Jag hann till och med sova bort stressen. Ända tills klockan fem imorse.
Då började Charlie kräkas. Så jäkla typiskt kan man ju verkligen tycka. Och det verkar inte vara den där light-varianten. Nu är det ju lätt att bli lite nervös i hjärtat och tänka att det vore ju verkligen synd på julefriden och alla vi vill träffa. Men det är ju inte julafton ännu, verkligen inte.
