Det är ju lätt att inbilla sig att Paris i själva verket inte alls är så där romantiskt som man kan tro. Liksom avfärda det som en klyscha, att det är väl som städer är mest. Men nu är det faktiskt precis tvärtom. Det är nämligen precis som du kan tro där i fantasin.
Som när du släntrar runt i spillrorna av en loppis. Ni vet den där fina som jag skrev om här. När alla har packat ihop och gått hem och gatan är tom. Det är då man ska titta nedåt marken och samla små saker. För det man hittar är lite vackrare där än någon annanstans.
Ett ensamt bokmärke på en dammig gata kanske blir det finaste man någonsin sett.
Ett papper som egentligen inte betyder något alls kan vara proppfullt med fina bokstäver så att man genast tänker att det här pappret kan vara hemskt bra att ha någongång. Om man går bet bland bokstäver.
Och en liten bok med lossnad pärm. Av René Berger. En filosof från Schweiz var det minsann. Och full med franska ord som vi inte förstår något av alls men jag gillar de små ramarna på framsidan. Med blommor i hörnen.
Så i gruset där, nästan prickad av klampande gympadojjor. En diabild. Och så blåste vi bort dammet och kisade mot solen, för det måste man ju för att kunna se vad som finns. Och där, en liten undulat. Då blir det där letandet nedåt marken nästan lite åt det magiska hållet. Det kan låta fånigt såhär i efterhand, som om det skulle vara något särskilt. En undulat på en diabild liksom. Men det är det, något särskilt alltså.
Sådetså.
