Och så var det ju det här med tavelramar. Det är ju så enkelt att vilja standardisera hela printvärlden, göra alla print i samma storlek och trycka in varenda tavla i en Ribba-ram från Ikea. Inget ont med det men lite trist i längden och bara samma har ju inte gjort någon lycklig. Och visst vill man inte drabbas av den stora var-ska-jag-hitta-ram nudå så fort ett print inte följer standardmåtten. Eller tvärtom, inte ska man rata alla de vackraste ramarna som det dräller av på loppis. De som oftast saknar både glas och baksida men ändå är finast av alla. Jag har ju tidigare tjatat på lite om passepartoutens storhet men inte ens jag visste att det var såhär superenkelt.
För ett tag sedan skulle jag på kalas. Eftersom jag aldrig har någon vidare framförhållning så slog det mig ett par timmar innan mitt tåg skulle gå att jag missat själva presenten, eller åtminstone missat att göra den färdig. Eller jag hade printet och den mest passande ram man kunde tänka sig. En gammal som stått härhemma länge, för den fina färgen skull. Men aldrig fått vare sig glas eller blivit en tavla mest för de knepiga måttens skull. Och nu kände jag ju ända in i hjärtat att den här ramen skulle det vara det just detta print, ingen annan ram i hela världen skulle passa bättre. Så i all hast slog jag en signal till traktens bästa ramverkstad, Boa Konst & Inramning ,som förövrigt har ramat in och betsat min ramar för Ehrenstråhles Guide to Paris (och New York). Jomen kom, sa de, vi har en väldigt smart passpartoutmaskin. Väldigt smart? Magiskt, skulle jag vilja kalla det. Ohhh, sa jag, en sådan där skulle man äga! Den var ju inte gratis, sa dom. Och det kunde jag i och för sig förstå, för maken till maskin liksom. Med datorns hjälp kunde den där mackapären skära ut precis vilket hål du önskade. Inget mått och heller ingen form var något problem för denna dyrgrip. I tjockaste, bästa pappret skar den ut en perfekt passpartout i cremefärgat ton, för det kunde man också välja. Och sen en glasskiva och baksida på det. Klart. Så himla härligt snyggt blev det. Den där ramen satt som ett smäck helt plötsligt. Och dyrt var det inte heller.
Så numera drömmer jag om att äga en passpartoutmaskin. Det kommer jag ju aldrig att göra men jag är lite lycklig över att det står en sådan där maskin väldigt nära mig. Ramutbudet har plötsligt ökat med alla procent som går och det är ju som en liten dröm i sig.
